I dagar har min stora tös klätt sig i de nya ytterkläder morfar inhandlat till henne och givit sig "ut" på äventyr med den fantastiska fadern. Varmt klädda och utrustade med ficklampor har de så försvunnit in i vindens magiska och lite kusliga värld. De har funnit all världens skatter som under stor glädje delats med oss övriga två familjemedlemmar. De största skatterna tror jag ändock är spänningen, glädjen och den magiska upplevelsen som fadern frambringar i detta vindsletande.
Förutom den lycka jag upplever av händelsen i sig självt så är jag även väldigt lycklig över att de återfunnit merparten av våra gamla foton, vilka jag trodde gått förlorade i flytten. Så nu har jag spenderat ett par dagar med att långsamt titta och bläddra bland dessa skatter, vilka nu kommer vara säkert förvarade.
Så sitter jag på golvet och går igenom foto för foto. Stannar upp, ler, stryker med ett finger över någons ansikte och minns tillbaka. Till de där dagarna vi tillbringade i Storhogna med min underbaras äldsta dotter, långt innan våra töser ens var påtänkta. Till en solig, kall och vacker decemberdag, dagen innan vår äldsta tös föddes. När min älskling släpade runt på mig bland klipporna vid havet. Till de där första förunderliga, fantastiska, magiska och egentligen obeskrivbara dagarna när äldsta tösen var nyfödd. Till sensommardagars segelturer. Till vardagliga middagar och högtider som passerat.
Jag minns, njuter och gläds över dessa återfunna foton.
Jag finner mig dock söka efter något oupptäckt på foton av min älskade. Jag söker i minnet, granskar bilderna ingående.
Finns det där, syns det?
Jag läste nyss ett mail skickat av en beundransvärd och vis man. Denna man nämnde ordet cancerspöke. I efterhand kan jag konstatera att det är det jag letar efter, cancerspöket. Men det syns inte och hur skulle det kunna göra det? Hur skulle jag kunna skönja detta spöke i en gammal bild när jag inte gör det idag trots att min älskade finns precis framför mig. Cancerspöket finns och tar ibland en stor plats i våra liv men tacknämligt nog så syns det inte.
En sista hälsning
12 år sedan
Inlägg
Att man skulle kunna sett på någon menar du att den har sjukdomen?
SvaraRaderaja man önskar ju att man förstod och hade all världens visdom så man vore förberedd på det som skulle komma.
Men så är det inte, inte någonstans någonsin. man är aldrig förberedd på det som kommer, man vet inte hur man reagerar på livets nycker, det som ges åt en.
man kanske vill att man skulle förstått och kunnat förvarna men det är också att ta på sig mycket, man är ju inte den allsmäktige...
ja som vanligt, se det lilla i det stora, ta en dag i sänder så löser sig det mesta...
varma kramar Mia
en dag i taget men med planer för framtiden!!
SvaraRaderaJag menar att jag söker i bilderna efter något som påvisar när cancern kom. Fast jag förstår att jag aldrig kommer att finna något bevis. Jag kommer aldrig finna det där cancerspöket, på något kort, bakom min man, på hans axel, ovanför hans huvud eller dylikt. Sjukdomen kom ju som en chock, symtomen kom väldigt snabbt. Men jag fann mig likväl stanna upp vid vissa bilder och ställa den omöjliga frågan huruvida cancern fanns redan då och om detta i efterhand går att skönja? Vilket det förstås inte gör.
Jag förstår vad du menar tror jag.
SvaraRaderaDet låter bara så hemskt det ordet och jag får associationer till att man skulle ta på sig ett ansvar för att se och varna vederbörande och larma och det kan man ju inte göra. Ta på sig att man borde sett...
Hälsa de dina, och vi syns väl framöver skulle jag tro!
Fredagskram