har jag skapat i ett försök till egenterapi. Jag skriver främst om de tankar och känslor som uppkommer till del av den påstått obotliga tarmcancer min man drabbats av samt den demenssjukdom min mor har. Rubriken kommer till del av något jag en gång läste om en dement man. Hans fru berättade hur hon förhöll sig till de förändringar som uppkom i deras liv. Det som fastande i mitt minne var något i stil med : Är vi ute och går och min man säger "Titta vad vackert rosa himlen är" fast den är blå eller grå så säger jag "Ja, visst är den".

måndag 23 november 2009

tillbaka hem till mig

underbara, underbara ungar. Vilken mor de har fått. Från att inte annat än höja rösten vid behov så har jag nu börjat skrika på dem. Pedagogen i mig som mor har försvunnit. Var kan hon vara? Gömd eller nerskyfflad längst ner i en hög av stress och ångest skapad av ovishet och frustration? Eller har hon gått och vilat eller, högre makt förbjude, försvunnit för all framtid? Vem är denna arma människa som smugit sig in i mitt liv och hur länge har hon tänkt ha sin boplats här? Jag saknar mitt jag, mitt lugna, sansade, tålmodiga jag. Jag tror framför allt att de underbaraste skapelserna i världen, mina töser, saknar henne. Måtte hon snart finna sin väg tillbaka hem till mig.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar