har jag skapat i ett försök till egenterapi. Jag skriver främst om de tankar och känslor som uppkommer till del av den påstått obotliga tarmcancer min man drabbats av samt den demenssjukdom min mor har. Rubriken kommer till del av något jag en gång läste om en dement man. Hans fru berättade hur hon förhöll sig till de förändringar som uppkom i deras liv. Det som fastande i mitt minne var något i stil med : Är vi ute och går och min man säger "Titta vad vackert rosa himlen är" fast den är blå eller grå så säger jag "Ja, visst är den".

onsdag 10 februari 2010

Från ena dagen till den andra

Han har en tilltagande smärta i magen. Den dagliga dosen med morfin och diverse andra värktabletter är ej tillräcklig för att döva denna smärta så nu intas även det "vid behovs tagande" morfinet.

Jag ringde onkologen som rådde oss att kontakta vår hemavdelning. Det är otroligt skönt att inte behöva ringa runt och bli hänvisad från det ena stället till det andra. Under eftermiddagen togs prover som inte visade på någon infektion. Är det bra eller är det dåligt? Det finns kanske inget entydigt svar på det. En mindre infektion hade möjligen varit att föredra för jag har en gnagande oro att smärtorna orsakas av det betydelsefulla Avastinet.

Det vänder så snabbt. Ena dagen skottar han snö från garagetaket, storstädar hela huset och har tillsynes återfunnit en del av sin forna styrka. Nästa dag så sover han, äter än mer smärtstillande och uppbådar all sin styrka för att kunna busa en stund med de små. Min underbara, envisa och beundransvärda man som jag älskar dig.

Jag vill passa på att uppmärksamma den insamling George Schottl, en av de fantastiska individer vi har kunnat följa i Himlen Kan Vänta, har startat till Cancerfondens förmån. Målet är att samla ihop 200 000 kronor. Så skänk en liten slant och gör en betydelsefull insats.

http://www.cancerfonden.se/sv/Stod-oss/Insamlingar/?collection=1464

Rätt beslut?

Vi står inför ett dilemma. Mamma, älskade underbara mamma som drabbas av en enorm ångest när hon är själv. En ångest så stark så att hon finner ett lugn och tivs med att ligga inne i en tillsynes grå, tråkig och ostimulerande miljö på allvårdsavdelningen. Anledningen till trivseln är såklart all underbar personal och de andra individer som finns där. Mamma som ändock glädjs, längtar och vill vara hemma, men avskyr att vara själv har fått hjälp av hemtjänsten för att kunna vara just hemma. Problematiken ligger i detta. Hon vill vara hemma, hon vill klara sig men kan hur gärna hon än vill inte vara själv. För då tar ångesten sakta men säkert över. Tyvärr så skapar Hemtjänstens besök också ångest. Den skapar det den skall förebygga.

Så vilken ångest är att föredra? Vilken ångest är lindrigast?
Ångesten skapad av att vara själv eller ångesten skapad av påminnelsen att hon inte längre klarar sig själv? Mamma väljer det förstnämnda.

Så vi får ringa och säga ifrån Hemtjänsten, hålla andan och hoppas att detta är det riktiga, det rätta beslutet.

måndag 8 februari 2010

Efterlängtade vardag

Vi har äntligen en vardag tillsammans.
En vardag som visserligen skiljer sig från den som jag alltid har saknat och önskat att vi skall ha. Men, ett stort och betydelsefullt men, vi har en vardag.

Under alla år så har jag saknat vardagen. Under alla år så har jag längtat efter den. För vardagen, den många par upplever som just par, har vi alltid tillbringat på varsitt håll. Jag hemma, min älskling någonstans i Sverige. Således har helgerna och tiden vi har tillsammans alltid värdesatts. Det har inte funnits en dag där jag inte varit tacksam och glad över att han är hemma hos mig, hos oss. Det har inte funnits en dag då jag inte saknat honom när han har varit borta.

Nu somnar jag var kväll, vaknar var morgon full av glädje, av tacksamhet över att vi är tillsammans. Cancern kan inte överskugga detta. Den kärlek jag har till min man, till vårt liv kastar med en förvånadsvärd enkelhet undan dessa skuggor. Vi har en vardag, kanske inte den som jag i mina tankar saknat men vi har en vardag. Den må stundom uppfattas som grå och trist men vad gör det. Det är trots allt vår gemensamma gråa, trista vardag.

fredag 5 februari 2010

En önskan

Ibland önskar jag att jag hade mer än "endast" kärlek och omsorg att erbjuda. Jag önskar att jag kunde införskaffa ett stort, vackert hus i en underbart rofylld miljö. Ett hus där individer såsom min mor kunde bo. Ett hus som inte skriker gruppboende. Jag önskar att jag kunde flyga min man runt världen för att träffa de bästa läkarna. Jag önskar att jag kunde finansiera mer forskning för att söka finna bot mot de hemska sjukdomar som kan ta våra kroppar i besittning. Jag önskar att jag kunde finnas här var dag, var timme som mina töser, min man, min mor behöver mig. Jag önskar att jag kunde ge mina nära och kära allt det de behöver för att berika och underlätta deras liv. Jag önskar att jag kunde ge dem alla lite mer.

Nu ger jag dock allt jag kan och har. Jag ger dem min villkorslösa, bottenlösa kärlek. Jag ger dem mitt stöd och min glädje. Jag ger dem allt och får mångfalt tillbaka.

torsdag 4 februari 2010

Avastin

Jag undrar hur länge min älskling har haft cancer? Jag undrar varför symtomen inte kom tidigare, innan cancern hann sprida sig till lymfkörtlar, lever och lungor. Jag undrar varför det tog sådan tid att ställa en diagnos? Jag undrar och jag undrar. Så många frågor utan svar som bara stjäl energi.

Nu finns det såklart även nya frågor och orosmoment som uppkommer till del av sjukdomen och behandlingen. Som hur länge kommer denna cytostatika att fungera? Hur stor påverkan och betydelse har Avastinet för behandlingen? Dessa frågor kan inte heller få direkta, absoluta svar. Likväl så kan jag inte hindra dem från att komma.

Jag har skapat en egen sanning där Avastin är av stor betydelse för sjukdomens förlopp. Detta trots att jag faktiskt inte vet huruvida så är fallet eller inte. Avastin svälter tumörerna. Avastin, Avastin, Avastin, har kommit att betyda mycket för mig alltsedan dess min älskling inte kunde få det. Så jag hoppas att idag är dagen då de återupptar den delen av behandlingen. Om inte så får jag väl skapa ytterligare en ny sanning där Avastin inte har någon betydelse alls.

onsdag 3 februari 2010

Underbara vinterlandskap

Jag älskar denna vinter. Den är helt underbar och magisk. När var vi senast förunnade en sådan snöklädd värld under en hel vinter? Tänk alla vintrar då det kommit lite snö för att sedan genast töa bort, om och om igen. Denna mörka årstid som gjort att vi varit tvugna att fly till fjällvärlden för att få uppleva detta, för mig harmoniska och underbara, vinterlandskap.

Jag älskar denna vinter, den ger mig styrka. Den kom i precis rättan tid. Som om den kände det på sig. Här behövs lite extra kraft, styrka, ljus och glädje. Kom snö, låt dig falla ner och förvandla denna årstid till en styrkegivande och ljus tid. Så jag njuter och hoppas innerligt att detta underbara vinterlanskap får ligga ända fram till våren gör ett riktigt och kraftigt intåg. Precis så som det skall vara.

måndag 1 februari 2010

Dags att börja arbeta?!

Jag skall börja arbeta. Så är det. Tillbaka på min tjänst den 15 februari. Det kändes som att det var dags. Som att vi behövde en normalitet i vår vardag och att den lättare skulle infinna sig om jag åter arbetade. Det kändes som att det skulle göra oss alla gott. Nu är jag inte så säker.

Sedan vi fick vetskap om att cytostatikan fungerar så har allt känt lite lättare, lite ljusare. Vilket medfört att jag känt mig starkare, inte så skör. Men det räcker tydligen, blev jag i helgen varse om, med något litet missförstånd för att jag skall tappa fotfästet.

Hur mycket kan en människa gråta? Hur osäker kan en människa bli? Osäkerheten finns inte bara runt min älsklings sjukdom utan den letar sig in i delar av mitt liv där jag trodde att jag för länge sedan städat ut den. Så nu står jag då frågande och osäker på huruvida det verkligen är det bästa för oss, för mig att börja arbeta igen. Jag antar att den frågan kommer kvarstå även efter den 15 februari. I sinom tid blir jag väl varse om svaret.