Jag saknar mitt liv, jag saknar vår vardag.
Återigen så avskärmar jag mig från andra. Jag orkar inte riktigt hålla skenet uppe. Orkar inte höra om det vardagliga som trots allt är så underbart. Jag orkar inte för saknaden och därmed sorgen blir för stor, för stark.
Jag kan inte stå och le, småprata om barnens utveckling, om semesterplaner eller återgång till arbetet därefter. För vi är åter i vår vardag, vår nya vardag med sjukhus och sjukdom.
Jag önskar att jag kunde krypa upp bredvid min älskling och stänga världen ute. Jag önskar att allt bara kunde bli som förr. Då problemen i livet handlade om ekonomi och ja, antagligen möten med olika individer vilka på något sätt, för en stund, rörde till det i ens liv.
Jag saknar mitt liv, jag saknar vår vardag.
Jag saknar att vakna tidigt var måndag och göra frukost till min underbara. Jag saknar till och med känslan av saknad som fanns i kroppen från måndag till torsdag då han återigen kom hem.
Jag saknar så mycket av vår vardag, av vårt liv.
Tänk vad lätt det har varit att stoppa huvudet i sanden, att glömma, förtränga under sommaren. Att bara vara. Sjukdomen har funnits där men ändock inte. Den har inte lagt schemat för våra dagar. Den har inte stört eller synts. Den har självfallet funnits i samtal, i smärta och trötthet. Men det har ändock varit enkelt att stänga den ute. Nu är dock tiden åter här då sjukdom och behandling styr vårt liv, vår planering. Då och då är det sjukhus. Den dagen brukar tröttheten, illamåendet etcetera komma. Dessa dagar är de som Ulf brukar må sämst och eventuellt bli inlagd men de här dagarna då, då kan vi planera in något.
Ja, så är livet och ibland blir jag, vi trötta på situationen som råder och kanske mest så just nu. Nu när den underbara friheten åter berövats oss. När sjukdomen och dess konsekvenser återigen påminns oss. Men vi är lyckliga. Vi är lyckliga för vi har varandra, vi har underbara familjemedlemmar och vänner runt oss. Vi är lyckliga för att vi trots allt har möjligheten att njuta av närheten, av möjligheterna, av varandra.
Men ett tag framöver så kanske, kanske inte samtalen och skratten kommer så där otvunget. För återigen så måste vi vänja oss vid vår nya vardag.
En sista hälsning
12 år sedan
Inlägg
Jag kan inte säga att jag förstår din vardag för den är inte min. Men jag förstår den där känslan av att vilja stänga ute allt och alla. De där dagarna och stunderna då man inte orkar lyssna på allt vardagligt och låtsas som att ingenting har förändrats. För det har det.
SvaraRaderaJag tänker ofta på er och jag önskar så att det ska få bli bra för er. Att spöket ska försvinna och att ni ska få gå hela ur det här. Jag önskar det så innerligt!
Många kramar från mig
Hej vännen
SvaraRaderaDu vett att vi finns här för er om det är något. Tänkter på er. Sänder min styrka till er.
Kram och saknar er.
Vad härligt ändå att ni fått en sommar tillsammans där ni kunnat koppla bort vardagen med sjukhus och behandlingar för det kommer ni att kunna drömma er tillbaka till länge. Hoppas att allt går bra! Många kramar från oss
SvaraRaderaFinaste starkaste Gabriella!
SvaraRaderaFast att jag inte skriver så ofta tänker jag på ER varje dag. Mitt huvud är så fullt att jag har svårt att finna orden.
Du är ett otroligt stort och verkligt stöd för mig. Jag önskar att den sköna vardagen snart kan infinna sig hos er. Ni liksom vi vill ju bara ha ett vanligt liv bortom sjukhus och grym sjukdom. Jag kan bara instämma i det du skriver och längta till dagen då våra älskade mår bättre, för det kommer dem att göra, det bestämmer vi! Vi vet ju att kärleken övervinner allt!
Jag passar på att skicka vidare ett filmtips jag och C fick av Agneta.E. - Änglavakt. Filmen handlar om Kärleken, att aldrig sluta tro och att aldrig sluta hoppas.... Både jag och C var helt tagna efteråt, fantastiskt vacker och tänkvärd film som skänker hopp och ljus.
HOPPIGA KRAMAR från Maya
Det du gör är så tufft! Att leva vid sidan om...
SvaraRaderaJag miste min mamma i tisdags, hon hade hjärncancer och fick sin diagnos i september förra året. Det var den dagen jag förlorade min mamma, eftersom hon aldrig blev sig själv riktigt efter det.
Men det är först nu som hon fysiskt har lämnat oss, och det är fruktansvärt, det gör så ont.
För livet är grymt, det är inte rättvist för fem öre!
Mamma fick 3 månader som pensionär, sen rycktes mattan bort under oss alla.
Men det du går igenom, det är så jobbigt och jag lider med dig.
Många kramar!
Tack snälla, fina ni för de värmande kommentarerna.
SvaraRaderaCece, jag hoppas innerligt att du mår bättre. Att du finner ro och trygghet i vardagen, i dig själv.
Cicci, jag utgår från att det är du och säger detsamma, saknar er också. Tänker mkt på er men jag är som jag är just nu... lite frånvarande i verkliga livet. Det rättar snart till sig. Jag är er (alla mina underbara, fina vänner) djupt tacksam för den förståelse och det tålamod ni har med mig.
Camilla, än finns det kanske tid för ett besök i stugan. Om inte annat så kommer vi att ses på skolgården nästintill var dag. Tänk att våra små har blivit så stora. Vilka spännande, härliga dagar de har framför sig och så även vi.
Maya, finaste Maya så ofta jga håller er i mina tankar. Du har så rätt, kärleken övervinner allt och vi kommer att gå stärkta ur denna tid. Vi kommer sitta tillsammans med våra underbara och på ålderns höst se tillbaka på den kamp de förde, vi förde och gick segrande ur. Så är det!!
Lilla jag, jag beklagar... låter så otillräckligt. Men så är det ofta med ord. De räcker inte till, de kan inte fylla upp, beskriva etcetera. Det är hemskt att se någon förändras och försämras och inget kunna göra. Att stå maktlös bredvid. Jag sänder dig många tack för dina ord och inte minst styrka och hopp.
Många tacksamma, varma kramar till er alla Fina