har jag skapat i ett försök till egenterapi. Jag skriver främst om de tankar och känslor som uppkommer till del av den påstått obotliga tarmcancer min man drabbats av samt den demenssjukdom min mor har. Rubriken kommer till del av något jag en gång läste om en dement man. Hans fru berättade hur hon förhöll sig till de förändringar som uppkom i deras liv. Det som fastande i mitt minne var något i stil med : Är vi ute och går och min man säger "Titta vad vackert rosa himlen är" fast den är blå eller grå så säger jag "Ja, visst är den".

torsdag 28 juli 2011

Lugn

Kaos, panik och tårar i några minuter, därefter tomhet och sedan lugn. Ett lugn som först är svårt att förstå, acceptera. Ingen oro, ingen rädsla, ingenting annat än lugn. Ett lugn som råder i tre dagar och två nätter. Jag planerar och drömmer om framtiden. Den lilla gården på landet. Resorna. Äventyren. Tredje natten vaknar jag av att Ulf säger att han har ont i magen. De orden får lugnet, allt det förvånande lugnet att försvinna. Paniken kommer krypande, ångesten gör det svårt att andas och tårarna bränner och fortsätter att göra så även under dagen. Nu har dock en del av lugnet åter infunnit sig. Det måste vara så, det måste finnas ett lugn för jag måste få leva i vishet om att det blir bra. Det blir bra för det måste bli det.

Behandlingen har åter slutat verka och tillväxten i levern är stor. Hur stor verkar vara svårt att svara på men tillräckligt för att Uffe skall äta Betapred för att söka få ner svullnaden. En svullnad som ger mycket smärta och som orsakar allehanda konstiga symtom.

Nu väntar behandling med med en annan form av cytostatika. I dagsläget är det den sista behandlingsform som finns. Det finns ingen mer reserv. Men Ulf har arbetat sig igenom omöjliga saker förr så han kommer att arbeta och kämpa sig igenom detta också. För hur ska annars världen te sig för mig, för töserna, för Loke och Alexandra och för Ulfs lilla barnbarn? Jag är lugn för jag måste vara det, för det finns inga alternativ.

torsdag 9 juni 2011

Ljuva dagar med utflykter och avslutningar

Cyklandes tar vi oss ut på nya äventyr. Dagar att njuta av tösernas lek och bad i vattenbrynet. Töserna räds  inte det, åtminstone enligt mig, än galet kalla vattnet. Den stora vilda hoppar ivrigt från bryggor och bergsklackar. Lilltösen nöjer sig med att kasta sig ner invid strandkanten. Uffe sover en stund på picnic filten. Jag sitter nära och betraktar den fantastiska värld vi lever i. Förundras över hur vacker himlen är, hur molnen formas och omformas. Fåglar flyger, träd vajar och vågor som rullar mot land. Överväldigas av det lilla som egentligen är förunderligt stort och vackert. En ny dag, en ny picnic på samma ställe men nu i sällskap av tösernas storasyster, hennes man och den lilla som växer och väntar i magen. Töserna badar än mer, Uffe är piggare och följer med vår äldsta tös på lite bergsbestigning allt medans lilla tösen gungar och utforskar badbryggor med sin frusne svåger och stora, storasyster.





Vi grillar, äter och dricker gott med nära och kära. Vi leker och busar och pysslar så klart. Hänger ut den blöta tvätten och låter solen och vinden ge den en underbar sommardoft nästan lika god som solvarm hud.

Uffe packar fiskeväskan och försvinner iväg med den äldsta för en fisketur. Lillatösen och jag stannar hemma. Vi myser, leker och målar innan penicillin och hostmedicin gör att tröttheten tar överhand. För de upptäckande två så blev det inga fiskar men huggorm, getingbo och mink skådades. En ö upptäcktes och städades. Vägen hem gick genom kanalen där bästa farbrodern förärande flickan i fören med en ambasadeurrulle, något defekt men mycket uppskattad. Hemma väntade vi, lilla underbara och jag på att få höra om det jag nyss berättat. Ser dem på ön, ser hur hon flyger runt och vänder sig om med ett leende och gör tummen upp, hur hon sitter i fören och älskar stunden med vinden i ansiktet och vetskapen om att de två skall ut på fisketur. Stolthet och förundran när pappa ber henne köra själv genom kanalen. Utan tvekan svarar hon JA. Jag älskar att höra om deras stund tillsammans och se hur det lyser i ögonen, se och höra lyckan. 

Sommarlovet är nu endast en dag bort, om än det fortfarande är några veckor kvar med arbete för min del. Gårdagen bjöd på traditionsenlig avslutning med bästa förskolan. I fin, fint väder färdades vi med tuff tuff tåget till Stjärnholm där det grillades, lektes och letades skatter. Imorgon är det den Första skolavslutningen för stora tösen. En skolavslutning som kommer firas med tårta, blommor och självfallet ett gosedjur runt halsen. För är det något som vår flicka vet så är det att gosedjur runt halsen får man när skolan är slut.... så vem är jag att säga annat eller göra annat än att inhandla den gröna orm med studentmössa som skådats och önskats på ICA.

Nu smattrar regnet underbart vackert mot altantaket och jag skall plocka undan lite innan morgondagens tårta förberedes

fredag 27 maj 2011

Stabilt

Jag sätter mig vid datorn för att skriva, för att uppdatera de som uppdateras vill. Jag har försökt göra det ett tag nu men orden vill inte komma. Vet inte vad jag skall skriva, hur jag skall beskriva.

Två veckor, kanske tre har gått sedan vi träffade onkologen. Läget är stabilt, en liten tillväxt men så liten så den är obetydlig. Dosen med Vectibix sänks för att söka minska biverkningarna. 75% var fjortonde dag, det räcker förhoppningsvis för att  hålla tumörerna samt biverkningarna i schack.

När vi lämnde onkologen så var vi båda ganska likgiltiga inför det besked vi givits, åtminstone om jag ser till hur vi annars brukar vara, hur vi annars brukar känna efter besöket. Stabilt är bra sade Andreas men för mig så kändes det som om det inte räckte, för Ulf så kändes det frustrerande... är det rätt ord? Svårt att söka sätta ord på och till fullo förstå det en annan individ erfar. Det han uttalade efter besöket, efter domen var, som jag tolkade det, frustration. Frustration över att inget händer, att läget är stabilt. Stabilt är bra men bär med sig mycket ovishet och kanske än mer frustration över att gå ytterligare åtta till tolv veckor i någon sorts limbovärld.

Nu har vi, efter den ganska ostabila stund som följdes av stabilitetsbeskedet, landat... igen.

Stabilt ÄR BRA. Stabilt giver oss MER TID, giver forskning och framgång MER TID.

http://www.cancerfonden.se/sv/Stod-oss/Ge-en-gava/

måndag 2 maj 2011

Sömnbrist, väntan, äventyr och kill i magen

När jag är trött, riktigt, riktigt trött så kan jag inte somna. Till sist gör jag det, såklart, men in i det längsta söker jag hålla mig vaken. För när jag är så trött att jag knappt kan hålla ögonen öppna, när sömnen borde infunnit sig sedan länge. När jag är så trött så att huvudet snurrar och blicken knappt går att fokusera då tror jag att hjärtat skall sluta slå. Precis i den stund jag sluter mina ögon känns det som om hjärtat stannar av och jag sätter mig upp, kastar mig åt sidan och drar efter ett djupt andetag. Jag vet att det endast är inbillning men trots detta inträffar samma sak nästintill var kväll och natt. Jag vågar inte somna, är rädd för att inte vakna igen. Är rädd för att våra älskade töser skall bli själva. Är rädd att jag inte får se dem igen. Det är galet och helt ologiskt, supertokigt jag vet. Hjärtat kommer inte stanna för att jag somnar, jag vet.

Samma oförnuftiga och knäppa sak inträffar dock även dagtid om jag befinner mig i ett riktigt trött tillstånd. Fast då tror jag att jag skall få en massiv hjärnblödning. Tror att det bara skall smälla till i huvudet och så finns jag inte längre här. Jag finner mig nästan paralyserad av rädsla, det är nästintill omöjligt att fokusera på något annat än känslan i huvudet. Dessa idéer som jag har och som påverkar mig starkt just i den stunden varar kanske inte så länge, framför allt inte dagtid. Likväl är de otroligt frustrerande och energikrävande så jag hoppas att de försvinner snart och än hellre tidigare ändå.

När min älskling först blev sjuk vaknade jag om nätterna med smärtor i alla de delar av kroppen där han hade/har tumörer. Lika galet, lika energikrävande och lika...dumt. Detta försvann efter någon månad eller två men har då och då (som nu) ersatts av nya tokigheter.

Nu i dagarna väntar vi på svaren från senaste datortomografin och som vanligt så gör denna väntan att humöret skiftar stort. En viss sömnbrist får nog även svara för humörets svängningar.  Det låter som om allt är ganska mörkt och tråkigt men livet präglas främst av skratt och glada miner, utflykter och upptäcktsfärder. Äntligen har biverkningarna  lugnat sig. Så vi packar våra väskor och tillbringar tid vid havet, utforskar "nya" lekparker. Vi pressar av vår segelbåt Nagelfar och pysslar på tomten. Ulf och töserna bygger på en trädkoja... en efterlängtad sådan. Jag klipper ner buskar, planterar tomatplantor, flyttar grus och sten och hejjar ivrigt på byggandet såklart.


Övar klättring under ännu en upptäcktsfärd
Studerar myrornas vårflit
... och ett vattenhål
Skådar ut över havet från toppen av en kanon.
Dags för rast, vila och energipåfyllning
På väg mot nya äventyr
Lite lek vid strandkanten
Fiskar med bästa spöt... ett vasstrå
Längtan att få hissa segel?
Kärlek, skratt och kill i magen

tisdag 12 april 2011

En arbetsdag

Klockan tickar på i en rasande fart. Det stora yrvädret har lämnats i skolan, det lilla yrvädret väntar på att få åka till förskolan och för mig så stundar ännu en dag på arbetet. Borde skynda nu men jag dröjer mig kvar, avvaktar och tittar på klockan. Försöker genom ren viljekraft få tiden att sakta ner. Försöker vinna ytterligare en stund hemma i Uffes närhet.

lördag 2 april 2011

Utanför dörren råder ???

Jag har inte skrivit på länge för jag är förnärvarande inne i en väldigt självisk period. Jag har inte orkat, jag har inte haft kraft att sätta mig framför datorn för att klä mina känslor, mina tankar i ord. Jag har inte orkat deltaga i det sociala samspelet utanför dörren. Jag har haft och har än ett behov av att stänga in mig, stänga omvärlden ute. Går till arbetet de dagar det fungerar och resten av tiden så finns jag bara här och nu tillsammans med mina nära och kära. Lever i vår vardag, i vår verklighet och orkar inte, vill inte ta del i livet utanför. Blundar jag hårt så fattas mig inte den relativt bekymmerslösa verklighet vi förr levde i, åtminstone fattas den mig inte så stort. Jag söker dock så smått finna min väg tillbaka till att orka och vilja ta del av det liv som fortsätter rulla utanför vår dörr. Jag gläntar lite smått på dörren och tittar med stor försiktighet ut. Men jag skyndar långsamt för det lilla som jag kan kontrollera söker jag ha full kontroll på och utanför dörren råder ???

Några har ställt mig frågan hur sjuk Uffe egentligen är? Vad skall jag svara, kan någon svara? Han har spridd tarmcancer och erhåller palliativ vård. Stundom mår han ganska bra, stundom inte. Biverkningar är lite besvärande just nu. Trots Tetralysal och Spectramox så är ansiktet svullet, stelt och vätskande,  nagelbanden svårt infekterade med infektioner som går in under naglarna. Huden spricker på händer och fötter. Han är trött och orkeslös vilket säkert beror på den ökade dosen OxyNorm och OxyContin, på all antibiotika och det faktum att han knappt kan äta till del av att minsta ansiktsrörelse ger upphov till smärta och obehag.  Men hur sjuk han är... det kan inte jag svara på för jag vet inte.

onsdag 2 februari 2011

Återfunna krafter & ASIH

Vi har haft en par underbara dagar. Uffes biverkningar har minskat markant efter att han började äta antibiotika. Orken har återkommit och igår tillbringade vi alla fyra ett par timmar på badhuset. Att han återfår sina krafter och dessutom mår bättre än vad han har gjort på månader ger ett lugn och ett hopp.

Uffe har blivit remitterad till ASIH. Läkare och sjuksköterska gjorde ett första besök i förra veckan och denna vecka kommer kurator och dietist. Det blir lite tilt i huvudet av att ASIH är här när Uffe mår så bra men... ja, månne är det fullt förståeligt. Vi lever mycket i nuet och söker således taga tillvara på dessa dagar av välmående. Stoppar kanske huvudet i sanden, blundar så hårt vi förmår men kastas tillbaka till verkligheten när ASIH gör entré. Således så är det väldigt skönt att stänga dörren om dem när de går. Hur trevliga de än är så inkräktar de lite på den frist som nu råder.

Kommande vecka vankas datortomografi och svar därifrån. Ingen tillväxt, ingen spridning... så får och måste det bli