har jag skapat i ett försök till egenterapi. Jag skriver främst om de tankar och känslor som uppkommer till del av den påstått obotliga tarmcancer min man drabbats av samt den demenssjukdom min mor har. Rubriken kommer till del av något jag en gång läste om en dement man. Hans fru berättade hur hon förhöll sig till de förändringar som uppkom i deras liv. Det som fastande i mitt minne var något i stil med : Är vi ute och går och min man säger "Titta vad vackert rosa himlen är" fast den är blå eller grå så säger jag "Ja, visst är den".

onsdag 28 april 2010

En lång dag

Klockan 05.15 imorse så ringde väckarklockan.
Klockan 06.15 lämnades barnen på förskolan med en liten frukost i magen och matsäck inför dagens naturgrupp.
Klockan 06.30 hade jag återvänt, plockat upp Uffe och bilen lämnade åter vår uppfart.
Klockan 08.05 parkerade vi bilen utanför Mälarsjukhuset.
Klockan 08.20 blir Uffe inkallad för ultraljud av levern.
Klockan 08.40 slår vi oss ned med kaffe och smörgås på sjukhusets cafeteria.
Klockan 10.30 är vi tillbaka i vår grannstad och jag lämnar av Uffe på "vårt" sjukhus. Dags för cytostatika och blod.
Klockan 10.40 kliver jag in genom dörren till mammas nya lägenhet. För att tillbringa en stund med mor och syster.
Klockan 12.00 är jag hemma. Lägger mig en stund på soffan. Förbereder sedan kommande utvecklingssamtal.
Klockan 13.30 hämtar jag barnen på dagis. Ringer Uffe och får ett oväntat önskemål om Mc Donalds mat, vilket vi äter mer än sällan. Hämta mat. Parkera vid sjukhuset och vänta.
Klockan 14.30 kommer Uffe ut. Dags att åka och handla.
Klockan 15.15 är vi hemma. Jag lägger mig och vilar. Töserna leker. Uffe duschar av sig känslan av sjukhus, kontrastvätska, cytostatika etcetera.
Klockan 16.10 väcks jag ur min dvala av orden -Det är snart dags att åka. Fram med fotbollskläder, vattenflaska, hårsnoddar och borste. Byta om, fläta håret och så in i bilen. Under tiden jag flätade stor tösens hår har tydligen Uffe hunnit förbereda borttagandet av ännu ett rotsystem på tomten.
Klockan 16.50 går vi in i gympasalen för stor tösens fotbollsträning.
Klockan 18.15 parkerar vi bilen på uppfarten. Mat och Bolibompa dags. Mannen byter om och fortsätter arbeta på tomten. Kommer in och börjar så blomfrön, morötter etcetera tillsammans med underbara stora. Lilla far omkring. Uffe fortsätter plocka och dona. Jag undrar hur han orkar och han konstaterar med ett litet leende att jag alltid varit trött och sovit mycket, han har alltid sovit lite.
Klockan 19.00 går jag upp och nattar lilla underbara. Uffe plockar fortfarande och fortsätter tills klockan blev 20.00. Då kunde jag och stora tösen krypa upp i soffan bredvid honom för SVTs Draknäste och lugn. Strax därpå sover även stora underbara.

Det var tidsmässigt en vanlig dag för många men för mig så var det en ovanligt lång dag. En dag där visserligen anspänning tog mycket energi och därmed säkerligen starkt bidrog till min trötthet. Men Min Älskling han orkade, trots den bortglömda morgonmedicinen, trots cytostatika. Beundransvärda, underbara, starka Du. Jag Älskar Dig, Jag Älskar Dig.

tisdag 27 april 2010

Kaffe, utvecklingssamtal och dans

Jag är hemma för en liten stund, innan det är dags att återvända till arbetet och de utvecklingssamtal som stundar under eftermiddagen. Jag är hemma och andas och dricker kaffe. Det är tyst och tomt för töserna är på förskolan och mannen är inne och får sin cytotatika. För en stund satt jag på altanen och läste men när solen gick i moln så försvann jag in och hit, till datorn.

Efter ett par timmars arbete är jag trött. Nu arbetar jag mer än jag skall göra för att få till alla välbehövliga utvecklingssamtal. Jag känner att det inte riktigt fungerar, att jag inte riktigt mäktar med. Så jag ringer min chef, förklarar situationen och får klartecken att jag kan överlåta lite arbete i barngruppen på min vikarie. Så att alla samtal blir genomförda utan att jag känner att det blir mig övermäktigt. Jag är så tacksam över att jag inte bytte arbete då för ett par månader sedan. Jag är glad över att alla vet situationen som råder, att jag inte behöver förklara, att jag kan be om hjälp och få den. Så nu laddar jag med kaffe, lugn och glada minnen från morontimmarna innan jag åter promenerar tillbaka till arbetet för att träffa de underbara smås föräldrar.

När vår lilla tös väckte mig i morse så smög vi ner så att de andra två skulle få sova vidare. Strax därpå hör jag dock att vår stora tös vaknar. Jag går till trappan och tittar upp. Där sitter hon på översta trappsteget och väntar. Väntar på att jag skall komma upp och hämta henne, bära ner henne till soffan för att sitta och mysa, kramas en stund. Snart därpå kommer även den fantastiska fadern ner. Morgonrutinerna fortsätter men så fylls vardagsrummet av hög, glad musik och massor av skratt. Jag går in och ser de finaste tre dansa och skratta så att tårarna nästan rinner. Storasyster far runt och försöker härma faderns danssteg. Lillasyster följer efter sin storasyster, får fatt i hennes händer och så dansar de runt tillsammans. När musiken på tv:n tystnar så vi sätter genast på en skiva och fortsätter dansandet. Tillsammans, på tu man hand bredvid varandra, i varandras armar och så vidare. Vilken underbar start på dagen, vilken underbar liten familj jag har här hemma.

söndag 25 april 2010

En underbar dag med lite inslag av annat

Det har varit en underbar dag fylld med skratt och glädje men även vemod och sorg.

Vi tillbringade förmiddagen i våtmarkerna, precis som planerat. Vår intention är att åka dit en gång per vecka för att se förändringarna som sker i vår underbara natur. Töserna älskar det, vi älskar det. Idag mötte vi, överraskande, några fina, älskade släktningar och tillika vänner där. Vilket gjorde utflykten än bättre samt såklart längre. Det studerades grodor och än fler grodor. Pinnar blev till båtar i de små "vattenfallen". Bäverns bo har kanske, kanske lokaliserats. Blommor och småkryp, grodor och träd och inte minst underbara, fina har fotograferats och förevigats.

Eftermiddagen tillbringades med min älskade mor, far och syster här hemma. Det har grillats, busats, lekts och samtalats. Men det är här vemodet gör sitt intrång. Vemodet över hur illa mamma far av allt som händer. Allt som hon inte kan råda över, som vi inte kan råda över. För hur vi än vrider och vänder så kan vi inte göra allt bra. Vi kan enkom försöka göra det bästa möjliga, vad det nu är?

Dagen har givit många tillfällen för reflektion och jag känner ett behov av att därmed tydliggöra att individerna som arbetar på mammas boende är otroligt fina och omtänksamma. De söker tydligt få mamma att känna sig välkommen, uppskattad för den hon är. Det är på intet sätt deras förhållningssätt som ligger till grund för mitt tidigare inlägg. Det finns även en, inte ny men kanske större, insikt i att mamma möjligen är sämre än vad vi erfar. Att individer som inte känner henne, såsom vi, ser en individ där sjukdomen är tydligare, mer märkbar än vad den är för oss ibland. Därmed inte sagt att jag erfar att hennes behov av ytterligare stimulans minskat sedan dagens tidigare inlägg.

När mamma, pappa och lillasyster har åkt så är ångesten påtaglig. Den har varit frånvarande relativt länge men då , efter att dörren stängts och bilen lämnat uppfarten, gör den åter intrång i mitt liv. Den ligger där som en klump i magen, som ett tryck över bröstet. Den framkallar yrsel och illamående. Ångesten över vår maktlöshet, över mammas ångest, förtvivlan, sorg. Sakta byts den mot oro, en oro som dock tilltar när timmarna går utan att mamma svarar i telefon. Jag ringer min syster. Vi skrattar och gråter lite om vartannat när vi talar om dagen som varit. Vi lägger på och hos mamma tutar det nu upptaget. Sytra mi ringer tillbaka till mig och säger -Ring mamma. Jag har precis pratat med henne och hon lät glad. Så jag ringer och hon låter glad, hon är glad. Eftermiddagens ångest och oro har bytts ut mot lugn hos mamma och således även hos mig, hos oss.

Förändring

Hur fasen skall vi agera? Hur skall vi kunna göra allt bra eller till det bästa möjliga. Vad är det bästa möjliga och är det något vi kan acceptera, nöja oss med?

Älskade mamma trivs inte på sitt boende. I den lilla lägheneten som hon hyr på boendet för yngre dementa. Ett boende som mest rymmer gubbar, som hon uttrycker det. Där många eller kanske till och med alla är sämre än mamma själv. Där några går vaggande fram och tillbaka i korridoren, talar med sig själva och så vidare. Där samtalen inte rymmer den stimulans, den nivå som mamma behöver. Personalen är såklart mycket trevliga och omtänksamma men det är inte tillräckligt. Den bild mamma hade, den bild vi hade av boendet innan inflytt överänsstämmer inte med den bild vi har av boendet nu. Att genomföra en flytt såsom mamma nu har gjort är svårt, både för anhöriga men främst för individen som måste flytta. När det då inte blir såsom man, i detta fall vi, föreställt sig då visar det sig att det är än svårare, än tyngre att acceptera det faktum att livet inte kan te sig såsom det tidigare gjort.

Då mamma fick sin demenssjukdom tidigt i livet så har vi ofta hört att det är av yttersta vikt att se individen, att se mamma och inte sjukdomen, diagnosen. Att inte stigmatisera. Såklart, det är det väl alltid, oavsett ålder eller diagnos. Detta finner jag dock inte alltid kunna omsättas i praktiken av de individer vi möter runt mamma gällande henne sjukdom. Kanske att de där fortbildningarna etcetera gällande förhållningssätt och bemötande (antar jag) är för stereotypa, för ålderdomliga eller så är uppföljningen av dessa för svaga. Att se mamma, att se de anhöriga handlar här främst (såsom jag upplever det) om att se en alzheimerssjuk, ung kvinna och anhöriga till denna demenssjuka kvinna. Inte att se denna kvinna för den  hon är, att se oss för de vi är och den relation vi har till varandra. Möjligt att jag begär mycket men någonstans så torde det kunna finnas medel som främjar de mål som förefaller att ligga inom den demenssjukvård vi har mött. Att pränta ner målen på papper, att hålla föreläsningar, att ha experter som påtalar vad som kan och bör förändras bär ingenting med sig om detta inte följs upp. Om inte reflektioner och bedömningar sker.

Att våga granska sig själv, granska andra. Att kunna ta och ge konstruktiv kritik. Att skilja på sak och person. Att ha ett tillåtande klimat som främjar denna reflektion, som främjar bedömning, som främjar den konstruktiva kritiken. Det krävs mod, förståelse, insikt. Det krävs mycket av de som arbetar men i slutet så gangnar det alla. Det är min fasta övertygelse och den berör inte enkom vårdersonal utan den berör allas våra liv i vårt dagliga möte med andra individer. Jag har otroligt mycket att själv arbeta med. Att söka se varför jag reagerar och agerar på vissa sätt i vissa situationer. Att söka insikt om vad som format mig, att våga se det positiva och det negativa. Det är svårt, många gånger omöjligt. Jag måste våga se, våga lyssna både till mig själv och andra.

För mammas del, hur vi skall lösa situationen, tillfredställa hennes behov. Det är något som vi får fundera på än ett litet tag.

torsdag 22 april 2010

Bra dagar

Mannen är ute med några vänner för ett antal öl och lite hockey tittande. Jag är så himla glad för det. Inte för att han är borta men att han är ute och umgås med vänner. Att han orkar, att smärtan inte är för hög, sinnet för tungt eller tröttheten förlamande. Solen lyser starkt över oss, vädret till trots.

Det är bra dagar.

onsdag 21 april 2010

Fotbollsträning

Idag hade vår stora tös sin första fotbollsträning. En mycket, mycket efterlängtad sådan. Sprungen från en släkt där fotbollen är ett stort glädjeämne så var det nästan givet att hon en dag skulle börja. Personligen har jag inget intresse för att titta på fotboll annat än när det korplag som Uffes släkt själva har spelar. Att se dessa matcher under de cuper de spelat i, det är ett måste. Jag förundras över hur, i övrigt ointresserade, jag sitter och Hejar, svettas av spänning och nervositet och bara älskar dessa matcher. De stunder jag tittar vill säga, för visst händer det att en hel match går mig förbi för att jag sitter och tjattrar med någon av de andra fruarna. Det är väl lika mycket det som skapar glädjen och längtan efter dessa matcher. Möjligheten att träffa alla underbara.

Så där har nu dotra suttit på läktaren under de fem och ett halvt år som hon funnits. Allt eftersom tiden gått så har fotbollen, möjligheten att springa en stund nere på plan och längtan efter att själv få spela blivit större. Så kom nu den där dagen, dagen då fotbollsskolan äntligen skulle börja. Egentligen började den för en vecka sedan men då hade hon en höftförkylning. En förkylning som satt sig i höften så att hon knappt kunde gå. Ihopkrupen med ena benet riktat in mot kroppen linkade hon sakta, sakta fram. Skönt nog så släppte detta på ett par dygn. Så idag, iklädd sina nya fotbollskläder, rusade hon ut på plan med massor av andra goa fem- och sexåringar.

Efter lite lek och "prova på att sparka på bollen" övningar så var det då dags för en "prova på" match. Bollen släpps och alla barnen rusar i en klunga efter bollen. Undrar om de vet att de är två lag, vilket mål de skall skjuta mot? Det spelar nog ingen roll för dem, huvudsaken är att de hinner ikapp den snabbt rullande bollen. Fram och tillbaka, till höger och vänster rör sig klungan i snabb takt. Plötsligt bryter en lite spelare sig ur klungan och rusar bort från bollen till andra änden av plan. Fångar upp en ny boll och springer snabbt tillbaka. Kastar ivrigt ner bollen och skjuter mot mål. Två bollar är i spel. Klungan skingrar sig så sakteliga till två klungor av små, ivriga, glada, bollsparkande ben/barn. Men så blåser tränarna av och förklarar att det endast får finnas en boll på plan.

Den bollen vår älskade tös sprang tillbaka och hämtade, den bollen togs ur spel. Om än hon kanske inte riktigt förstått den mest grundläggande regeln i sporten så måste jag säga att hon är otroligt driftig och klok vår älskade, underbara tös. Den lilla underbara, älskade tösen hon Hejade ivrigt på sin storsyster träningen igenom "eja, eja".

måndag 19 april 2010

Att blogga

Igår kl 18.30 slog jag mig ner framför tv:n för att se programmet Annas eviga. När jag lyssnade på vad de kloka tre hade att säga så uppstod många tankar.

Jag började blogga i en form av egenterapi, för att ventilera, få ur mig allt eller åtminstone mycket. För visst är det så att jag till del censurerar det jag sätter på pränt här. Så varför skriver jag inte på papper, varför bloggar jag? Jag skriver inte på papper för att det tar tid, betydligt längre tid och tankarna som är så flyktiga hinner försvinna innan jag skrivit ner dem. De gör de visserligen även här ibland men likväl så är sannolikheten att jag får ner dem större. Jag skriver inte på papper för att jag är slarvig. Jag tappar bort och skulle inte ha samma möjlighet att själv gå tillbaka. Jag skriver inte i ett dokument sparat enkom på minne för att bloggandet gör att mina tankar, mina funderingar, mina texter finns kvar. De finns kvar för mina töser att en dag läsa. De finns kvar för mig. Även om datorn kraschar eller det sparade minnet försvinner.

Men som sagt, visst censurerar jag lite till del av att det är just en blogg. Möjligt att jag faktiskt gör det i en större utsträckning sedan dess att jag delade min bloggadress med vänner. Vissa texter publicerar jag aldrig. De ligger där bland utkasten. Varför, jo för att vissa delar blir för privata, för svåra. Detta berör till en del de känslor som kan uppkomma men även en del av den problematik som sjukdom och sjukskrivningar bär med sig. Vissa delar är helt enkelt för svåra att dela med sig av till de som vet vem jag är, vilka vi är. De gör oss för utsatta.

Men jag bloggar även för att det ger otroligt mycket. De ger mig möjlighet att "möta" andra individer i liknande situationer. Det medför att jag inte dagligen behöver uppdatera familj, vänner och bekanta. Men jag rådfrågar alltid min man innan jag publicerar sådant som berör honom mer intimt. Jag rådfrågar alltid min syster innan jag publicerar sådant som berör vår mor. Jag rådfrågar inte mamma bland annat för mamma har så otroligt mycket ångest ändå.

När min underbara först fick sin diagnos så började jag skriva på en annan blogg. En blogg som jag sedermera stängde till del av att jag kände att jag kom in "fel". Fokus lades på sådant som jag egentligen inte ville lägga fokus på. Den bloggen tog mer energi än vad den gav. Samtidigt som jag började blogga så började jag även besöka andra bloggar vilka berörde främst cancer samt alzheimers. Vissa av dessa har jag fastnat för. Vissa av dessa individer har berikat mitt liv väldigt mycket. De har givit mig insikter, möjligthet till reflektion. De har givit mig glädje, skratt, tårar och sorg. De har givit mig mer än vad jag kan uttrycka i ord. För visst är det så i livet, att känslor ibland är så starka att ord inte kan klä dem, beskriva dem korrekt. Inför detta faktum står jag just idag, just nu.

Igår kväll när jag slog mig ner för att se Annas eviga, i den stunden så somnade en av dessa, beundransvärda bloggande, individer vilken har berört mig så enormt. Jag kommer att sakna hennes kärleksfulla, insiktsfulla, energisprudlande inlägg. Jag kommer att sakna henne, denna individ vilken jag aldrig mött men som genom sitt bloggande givit mig så otroligt mycket. Som genom sin blogg lämnat så stora avtryck i mitt och många, många andras liv. Mina tankar går nu till fina Lilla H, till hennes älskade man och hennes älskade pojkar. Till alla hennes nära och kära.

Ikväll så tänder jag ett nytt ljus, ett ljus för Lilla H.