har jag skapat i ett försök till egenterapi. Jag skriver främst om de tankar och känslor som uppkommer till del av den påstått obotliga tarmcancer min man drabbats av samt den demenssjukdom min mor har. Rubriken kommer till del av något jag en gång läste om en dement man. Hans fru berättade hur hon förhöll sig till de förändringar som uppkom i deras liv. Det som fastande i mitt minne var något i stil med : Är vi ute och går och min man säger "Titta vad vackert rosa himlen är" fast den är blå eller grå så säger jag "Ja, visst är den".

söndag 26 september 2010

Vardag och arbete, styrka och biverkningar kontra våra behov

Jag glömde nästan hur det var, hur vardagen har kommit att te sig och hur dålig jag de facto är på att hantera den. För en stund så trodde jag att det skulle vara skönt att arbeta, att normalisera min vardag men... nej, det fungerar inte. De få dagar jag har arbetat heltid så har jag åkt hem och gråtit. Fällt tårar över småsaker som jag tidigare, mest sannolikt, skulle lagt åt sidan. Så nej, det fungerar inte, jag tänker inte ens försöka orka arbeta heltid. En dag kommer jag såklart få det att fungera, en dag så kommer jag åter att arbeta heltid men för nu så tar det för mycket energi och fokus från det som är av största vikt i mitt liv. Just nu så gör heltidsarbetet att mitt liv känns lite smått kaosartat. 

För ett par veckor sedan så såg jag fram emot att återgå till arbetet, till att bygga upp en normal vardag med vanliga rutiner. Väckarklocka, frukost, dagstidning, lämna på förskola och skola, arbeta, ringa och väcka min älskling, fortsätta dagens arbete, hämta på förskola och skola, höra hur dagen har varit för var och en, leka, plocka i och ur diskmaskinen, laga middag, göra eventuell läxa med stora tösen, sätta på en tvätt, läsa lite böcker, hänga tvätten, måla, rita och pyssla, natta töserna, plocka lite till, sätta på en kanna thé och avnjuta en kopp med Uffe, sitta en stund framför datorn, titta lite på TV, krypa ner bredvid den underbaraste mannen och somna för att sedan vakna någongång under natten och förflytta mig in till någon av töserna som vaknat, somna om och därefter åter väckas av väckarklockan.

Nu är vardagen istället, ja just det, åh nej inte igen, varför hann jag inte det, gjorde jag inte det, jag måste göra det, komma ihåg det och det och det och ingenting för jag kommer inte ihåg, för allt är ett litet kaos.

Jag är trött och grinig, smått ilsken och hysterisk, Jag plockar frenetiskt men stökar egentligen enkom till mer än vad jag städar. Jag är osminkad och glåmig, snorig och rödnäst, med smutsiga kläder fulla av barnsnuva och matrester. Jag är ingenting mysigt, attraktivt eller snällt men min Ulf han får mig att känna som om jag är den vackraste, den goaste och bästa. Min Ulf han får mig att, trots allt jag inte är, känna att jag är allt och mycket, mycket mer. Min arbetsmoral är som sagt inte hög just nu. Jag vill bara gå här och skrota, göra ingenting och vara nära Ulf och barnen. Den bristande arbetsmoralen skapar i sig en ångest men Ulf han supportar mitt behov att vara hemma, får mig att känna att det är ok. Han får all ångest över att jag inte hinner, inte kan, inte orkar att försvinna. Detta är endast en liten del av det som gör att jag omnämner honom som den underbaraste av underbara, till den kärleksfullaste av kärleksfulla. För han gör allt detta för mig och mer därtill. Han bygger och donar med töserna, planerar och förbereder båtens upptagning, åker var dag till sjukhuset där hans mor nu vistas till del av ett brutet lårben, han möblerar om hos henne, går på vårdplaneringsmöten etcetera, etcetera och allt detta trots att han själv kanske borde vara inlagd. Smärtorna ökar, sömnen uteblir då både Oxy norm och Oxy contin intaget fördubblats, vikten rasar och yrseln tilltar likväl som alla andra dumma biverkningar såsom enorma blåsor i munnen etcetera. Men sjukhuset får vänta ett tag för han har inte tid att vara sjuk just nu.

Således blir summeringen följande: Just nu är jag inget bra stöd, utan långt därifrån. Ulf han är som han alltid är, sjukdom, behandling och biverkning till trots. Jag gör allt som jag alltid gjort, de senaste månaderna, för att underlätta. Fylla dosetterna, ringa samtalen, laga maten och så vidare men i övrigt så... Jag behöver få lite ordning och struktur på mig själv så att jag kan finnas där med ett lugn, inte med ett kaos.

tisdag 7 september 2010

Minnen av en ohörbar men underbar kvällsmusik

Sommarens sista dagar tillbringar vi på sjön. Seglande i både hällregn och strålande sol för att finna nya äventyr. Kvällsturer med motorbåten tillsammans med underbara vänner för att bada och fiska. Töserna njuter, vi njuter och myser.

En kväll stod äldsta tösen på en bergsklack och skådade ut över havet. Vinden fick henne att sträcka armarna rakt ut. Där stod hon och betraktade lite av det vackra, det magiska och underbara som finns i världen. Det var en bild vacker som få. Jag reser mig och lämnar gläntan där min älskade man och yngsta tös sitter tillsammans med underbara släktingar. Jag reser mig och går upp mot min stora tös. Hon vänder sig om med ett stort leende och säger -Jag hör musik i mitt huvud mamma. Så återgår hon till att titta ut över havet mot solnedgången och vågornas kraftfulla brytningar med armarna utsträckta för att känna hur vinden viner runt henne. Sekunderna senare så far hon iväg, alla måste se, alla måste uppleva hur vackert det är. Hon far från ena sidan av ön till den andra. Överallt är världen vacker och underbar fast lite olik. Hon tar med sin lillasyster och visar, fotograferar och sprudlar. De yr som virrvelvindar över ön och skrattar så de kiknar. Älskade töser som ni berikar våra liv, vilken glädje och lycka ni tillför. Vilka under ni är i er själva, i den styrka ni har och giver oss andra. Ni är livet.

Det var detta som fanns i mina tankar under gårdagens pauser. Igår återgick jag till arbetet. Jag gick direkt upp på heltid och den första dagen inleddes med planering, föreläsning och föräldrarmöte. Jag åkte hemifrån halvnio på morgonen och kom hem tolv och en halv timme senare. Trött men glad. Det var en givande men tröttande dag, på fler sätt än ett. Den resulterade i många nya insikter och kommande förändringar både för mig som enskild person och för verksamheten i stort. Det tröttande med dagen har jag ingen önskan att yppa här men när detta tog överhand, när jag kände Nej då kom tankarna, minnena från den där skymningen i skärgården. Då kom känslorna och styrkan som töserna ger, som Ulf ger mig. Då fick dessa mig att få ny kraft och se nya möjligheter, nya lösningar. Att ta ett steg till.

fredag 20 augusti 2010

Skrock och Chock

Vi är på intet sätt skrockfulla men ibland så...

För ett par kvällar sedan grillade vi äpplen framför öppnaspisen, på ett bågnande golv. Ett golv som någon någongång lade utan att lämna rum för expansion, så vi fick nästintill hålla i oss för att inte trilla av den kulle som bildats i mitten av rummet.

Vi grillade äpplen och njöt av ljudet från den sprakande brasan och det nästintill obefintliga ljud som kom från den nyinköpta tvättmaskinens centrifugering. För samma kväll som kullen bildades så lade vår gamla tvättmaskin av.

Samma kväll som jag så funderade över och räknade på hur tusan vi ska ha råd att lägga om 44 - 48 (eller hur stort rummet nu är) kvm golv så fick jag lägga den ekvationen åt sidan och börja på en ny. De som känner oss väl vet att ekvationer som dessa de facto är väldigt svåra för oss att lösa i dagsläget.

Dagen efter var en segeltur inplanerad med några av Ulfs underbara brorsöner och deras familjer. Vi yppade några funderingar över huruvida vi skulle våga med tanke på att olyckor brukar komma i tre. Men då vi inte är skrockfulla annat än i just lite skämtsamma funderingar så packade vi och lade ut från bryggan som planerat. Vi hade en underbar dag. Masten trillade inte av, seglena blåste inte sönder, motorn fungerade, vi gick inte på grund. Vi kastades fram och tillbaka av kraftiga dyningar men alla kunde lugnt gå av båten när vi i skymningen åter lade till vid bryggan.

Jag lever med den underbaraste av underbara. Den kärleksfullaste av kärleksfulla. Den positivaste av positiva där en lösning alltid finns. Det ordnar sig alltid och så gjorde det även med tvättmaskinen. Mitt juridiska ombud, mitt första uppslagsverk, min barndoms hjälte löste den ekvationen. Min underbara, fantastiska pappa köpte en ny tvättmaskin åt oss. Det är denna ljudlösa tvättmaskin vi nu njuter av och som med sin nya underbarhet gör det till en fröjd att tvätta.

Det ordnar sig alltid mentaliteten som Ulf har kan dock ta lite oanade vändningar ibland. Detta visade sig då vi, som inte alls är skockfulla, mötte den tredje lilla olyckan. Vi skulle tanka men luckan till tanklocket gick inte att öppna. Den som bara är att fälla upp när bilen är upplåst gick nu inte att rubba. Det ordnar sig alltid mentaliteten i kombination med det, av cytostatikan framkallade, mindre tålamodet fick min kära man att luta sig in i bilen efter bilnycklarna som han tänkte använda i ett försök att bända upp luckan. Bända upp en superlåst lucka med en bilnyckel. I min värld så är det en icke tänkbar lösning. Således så fick han lugnt sätta sig till rätta bakom ratten och köra till vår bilverkstad. En liten motor har slutat fungera, föralltid? Vi måste nu ta vägen in i skuffen för att få upp tankluckan. Det torde chocka min hjärna några gånger. Vilket kan vara positivt.

För en tid sedan berättade min kära syster att hon hört ett radioprogram där någon kunnig individ talat om demenssjukdomar etcetera. Denna individ sade då, om jag uppfattade hennes återberättelse korrekt, att det är bra att chocka hjärnan genom att göra något oväntat, bryta rutiner. Med tanke på hur många i vår släkt som fått alzheimers så är det antagligen bra för mig att chocka min hjärna lite mer än vad jag i dagsläget gör. Chocka hjärnan genom att åka en annan väg, beställa någon annan rätt än favoriträtten på favorit restaurangen etcetera. Så för att se det positiva såsom min Ulf gör så kanske jag som sagt chockar hjärnan de första gångerna jag skall tanka och först måste ta vägen in i skuffen istället för, som vanan är, bara trycka upp luckan och det torde ju vara positivt för min hjärna.

Den största chocken får måhända min hjärna om ett par veckor då jag skall återgå till arbetet och dessutom göra det på heltid. Enkom beslutet i själv skapade nog en liten chock trots att det togs av mig allena.

Golvet, det fixade Uffe såklart!!

torsdag 5 augusti 2010

Den nya vardagens återkomst

Jag saknar mitt liv, jag saknar vår vardag.

Återigen så avskärmar jag mig från andra. Jag orkar inte riktigt hålla skenet uppe. Orkar inte höra om det vardagliga som trots allt är så underbart. Jag orkar inte för saknaden och därmed sorgen blir för stor, för stark.

Jag kan inte stå och le, småprata om barnens utveckling, om semesterplaner eller återgång till arbetet därefter. För vi är åter i vår vardag, vår nya vardag med sjukhus och sjukdom.

Jag önskar att jag kunde krypa upp bredvid min älskling och stänga världen ute. Jag önskar att allt bara kunde bli som förr. Då problemen i livet handlade om ekonomi och ja, antagligen möten med olika individer vilka på något sätt, för en stund, rörde till det i ens liv.

Jag saknar mitt liv, jag saknar vår vardag.

Jag saknar att vakna tidigt var måndag och göra frukost till min underbara. Jag saknar till och med känslan av saknad som fanns i kroppen från måndag till torsdag då han återigen kom hem.
Jag saknar så mycket av vår vardag, av vårt liv.

Tänk vad lätt det har varit att stoppa huvudet i sanden, att glömma, förtränga under sommaren. Att bara vara. Sjukdomen har funnits där men ändock inte. Den har inte lagt schemat för våra dagar. Den har inte stört eller synts. Den har självfallet funnits i samtal, i smärta och trötthet. Men det har ändock varit enkelt att stänga den ute. Nu är dock tiden åter här då sjukdom och behandling styr vårt liv, vår planering. Då och då är det sjukhus. Den dagen brukar tröttheten, illamåendet etcetera komma. Dessa dagar är de som Ulf brukar må sämst och eventuellt bli inlagd men de här dagarna då, då kan vi planera in något.

Ja, så är livet och ibland blir jag, vi trötta på situationen som råder och kanske mest så just nu. Nu när den underbara friheten åter berövats oss. När sjukdomen och dess konsekvenser återigen påminns oss. Men vi är lyckliga. Vi är lyckliga för vi har varandra, vi har underbara familjemedlemmar och vänner runt oss. Vi är lyckliga för att vi trots allt har möjligheten att njuta av närheten, av möjligheterna, av varandra.

Men ett tag framöver så kanske, kanske inte samtalen och skratten kommer så där otvunget. För återigen så måste vi vänja oss vid vår nya vardag.

måndag 19 juli 2010

Ljuva dagar som jag vill dela på hälften

Ljuva dagar fyllda med avkoppling, kärlek, äventyr. Vi seglar och tillbringar dagar på underbara, spännande öar. Dyker från klipporna, leker och simmar i det härligt svalkande men ändock varma vattnet. Vi åker till stranden, bygger sandslott, leker och badar. Jag njuter av att ha mina nära och kära omkring mig, bredvid mig, utan annat som pockar på eller kräver uppmärksamhet.

Skrattet finns närmare nu, är hjärtligare och fyllt med mer glädje. Tårarna och oron är längre bort, långt, långt bort.

Jag önskar att jag kunde dela med mig av den frihet vi nu upplever. Jag önskar att jag kunde ge bort hälften av våra dagar, av våra upplevelser till två underbara, starka, fantastiska, modiga och kärleksfulla individer. Jag önskar att jag kunde ge dem hälften så att de fick komma hem, så att de fick möjligheten att leva denna sommar så som de egentligen tänkt. Hälften till er och hälften till oss räcker mer än väl för jag vet att ni liksom vi förvaltar den tid vi gives med stor omsorg, fyller den med det bästa och mer därtill.

Jag håller er så nära i mina tankar, i mitt hjärta.

måndag 5 juli 2010

Grattis på Din dag

Idag är det en speciell dag.
Vår älskade, underbara mamma fyller 60 år. En födelsedag som bland annat firades med picnic på klipporna. En perfekt picnic annordnad av mammas fina syster. Fantastisk god mat och dryck avnjöts i det bästa sällskapet i den bästa miljön.

Idag är även dagen då vi fått veta att min underbara får ytterligare en månads vila från behandlingen. Dagarna och timmarna innan träffen med onkologen är nästintill förlamande. Minuterna innan, i väntrummet, går det nästan inte att andas. Nervositet och rädsla har tagit ett alltför stort grepp och får omvärlden att snurra samtidigt som sekunderna släpar sig fram.

Beskedet; cancern står, på det stora hela, stilla. Två månader utan behandling och cancern står stilla. Någon millimeters tillväxt där och någon millimeters tillbakagång här gör att den fortsatta behandlingen startar först i augusti. Ytterligare en månad där vi kan ta dagen precis som den kommer. Där vi kan segla, göra utflykter och bara njuta av stunden, av varandra.

Jag är tacksam för alla de underbara individer som underlättat så otroligt under de senaste dagarna. Vilka fått oss att fungera och fokusera på annat än det stundande besöket som nu avlöpte bättre än kanske förväntat. Tack fina ni för att ni finns där, för att ni ringer, kommer förbi och för att ni gör oss sällskap vid middagsbordet.

Nu skall jag krypa upp bredvid min älskling och känna tryggheten, glädjen och den enorma lyckan över att han, just han, finns här hos mig. Samtidigt så kommer mina tankar att finnas hos min underbara mor.

Grattis på Din dag älskade mamma

lördag 26 juni 2010

Sommardagar med mina underbara

Vi har haft ett par underbara sommardagar. Hissat segel och spenderat en stund på havets vågor där ljumma vindar fyllde våra segel precis lagom mycket. En midsommarafton som traditionsenligt firades i den gamla delen av staden. Fina gamla byggnader på höjden ovan klippor och bryggor. Gamla, lite gistna bryggor, där ekor och små båtar ligger förtöjda. En idyllisk miljö. En underbar upplevelse att sjungandes dansa runt den vackra, färgranna midsommarstången med ena tösen på armen och den andra i handen. Ljudet av båtar, havets bris, solens värme, bad från bryggor och strand, skratt och bara ljuvligheter. Tillsammans med underbara, älskade familjmedlemmar och vänner.

Ett knytis hemma i trädgården. Barn som skrattar och springer runt. Badar i den lilla poolen, gungar, hoppar studsmatta och busar, busar, busar. Underbara individer i köket, på altanen. Sill, färskpotatis och nubbe. Grill os och tallriksskrammel. Skålande och små visor. Jordgubbstårta, skratt och samtal om allt och inget. Fler individer, mer kaffe, mer skratt och paketspel. Timmarna går. Så är klockan 02.30 och huset blir tomt på gäster. Töserna sover sedan länge. Vi plockar och njuter av den gångna dagen i ljuset från den nya.