har jag skapat i ett försök till egenterapi. Jag skriver främst om de tankar och känslor som uppkommer till del av den påstått obotliga tarmcancer min man drabbats av samt den demenssjukdom min mor har. Rubriken kommer till del av något jag en gång läste om en dement man. Hans fru berättade hur hon förhöll sig till de förändringar som uppkom i deras liv. Det som fastande i mitt minne var något i stil med : Är vi ute och går och min man säger "Titta vad vackert rosa himlen är" fast den är blå eller grå så säger jag "Ja, visst är den".

måndag 14 november 2011

Drömmar och planering

Vätskeödem eller vattenödem, vad vet jag. Jag lyssnar, upprepar, frågar och upprepar igen. Förstår ni sjukdomsförloppet frågar läkaren? Ja, svarar vi. Men vaddå Ja? Nej, jag förstår inte. Jag förstår inte att det växer hemska, elaka tumörer och metastaser. Jag förstår inte att cellerna löper amok. Jag förstår att min älskling har något som heter cancer och jag hör att de talar om att det är obotligt. Jag känner paniken, rädslan och jag har varit med på hela resan med min frågor, upprepningar etcetera. Men jag kan inte förstå att det kommer ta slut. Jag kan inte, det går inte.

Vi åker till  Fonus, vi pratar, fixar, trixar och donar. Vi pratar om döden och i nästa andetag så kommer frågan huruvida vi skall resa till Azorerna i april, om vi skall koppa upp oss på stadsnätet när det blir aktuellt någon gång i framtiden och så den där lilla gården på Gotland. Om fem år, kan det vara rimligt att vi bryter upp då? Ett litet hus med skog och hav som närmaste granne. Ett litet stall med några hästar, några får, höns och en tupp. Kanske skall vi börja föda upp Devon Rex och Sphynx, kanske dobermann. Jag kan måla, skriva och pyssla, Uffe kan snickra, bygga och så planerar vi lite äventyr. Njuter av att ha varandra, av lugnet och glädjen i allt. Man vet aldrig vad livet tar för vändingar men att inte få ha drömmarna, att inte se en möjlighet till att de kan slå in... Ja, det går inte, det går verkligen inte. Metastaser, ödem och all skit till trots så måste drömmarna finnas om och planerna smidas för en gemensam framtid, ett liv tillsammans.

måndag 24 oktober 2011

Fel... Ja, så måste det vara

För snart en vecka sedan ringde onkologen. De hade haft ett möte gällande Ulf för att se huruvida det fanns något mer, något annat de kunde prova. Det fanns det inte. De har dock etablerat en kontakt med Uppsala för att höra om de har några förslag.

Jag fick en kommentar med frågan vad som hänt. Svaret är att de behandlingar som finns är avverkade. De fungerar inte längre. Den senaste cytostatikan fungerade inte alls. Att Uffe rent generellt mår bättre än någonsin, sedan sjukdomen gjorde sitt inträde, är vi väldigt tacksamma för. Det betyder att vi har tid och möjlighet att göra saker tillsammans.

Uffe har dock mått lite sämre de sista dagarna. Hög feber och smärtor som framkallade kräkningar gjorde att ASIH kontaktades. Provtagning visade ett crp på 245 vilket medförde att antibiotika sattes in. Tre gånger per dygn kommer så de rara sjuksköterskorna hem till oss alternativt åker vi till dem då antibiotikan gives intravenöst. Detta i avvaktan på att resterande provsvar blir klara. Men trots detta så får min starka, underbara man massor gjort. Han svetsar, snickrar och planerar mellan behandlingarna.

Töserna våra är självfallet omedvetna om den vänding som skett. Uffe tar, än så länge, beskedet om behandlingarnas avslut med stort lugn. Hos mig bubblar stundom en ångest och panik som inte går att beskriva upp. Den bär med sig den där känslan av att jag måste fly, jag måste springa tills benen inte bär. Fast det går oftast inte så istället spelar jag musik. Dansar mig svettig, sjunger mig hes. Då försvinner ångesten så sakteliga och ersätts av något annat, ibland tomhet men oftast lugn och hopp. För hur kan det vara så att cancerns sprider sig än mer när han är så mycket starkare? Det känns ofattbart och gör således att jag, stor del av tiden, de facto tror att de har FEL.

En dag snart så vaknar jag och allt är så som det var tänkt

torsdag 13 oktober 2011

Nu

Ja, vad gör vi nu?

Vi lever, vi älskar, skrattar, gläds över den tid vi har och HOPPAS... på något

tisdag 11 oktober 2011

Provsvar och sälsafari

Datortomografin är gjord, om två dagar kommer svaren. Har den nya cytostatikan fungerat? Den måste ha gjort det för vad finns det för alternativ? Inga? Fungerar den inte vart skall vi då vända oss, vad skall vi då göra?

Uffe mår bättre än någonsin, dvs om vi enkom räknar in tiden då sjukdomen funnits och påverkat. Han säger att det är tur att behandlingarna kom i denna ordning. Att den sista behandlingen är den som ger minst biverkningar. Att han får tid att pyssla med töserna, tid att bara vara och orka med vardagen.

Jag håller med. Denna tid vi har nu är fantastisk. Ta den lycka jag kände när vi hand i hand gick ner till skolan på föräldrarmöte, den lyckan är ta mig tusan obeskrivbar. Något så enkelt, något så vardagligt och ändock så fantastiskt stort och bubblande. Att gå där tillsammans med Uffe som är pigg, som mår bra. Att laga mat tillsammans, höra honom pyssla ute i garaget, plocka ur diskmaskinen. Se Uffe hänga ut tvätten, småsjunga och bara finnas... alla små vardagliga ljud som ger fullkomlig trygghet och lycka, ro och glädje.

Nu väntar oss några härliga eftermiddagar och kvällar på sjön och vi hoppas alla på att få se en säl eller två.

söndag 21 augusti 2011

En sommar att minnas

Vilka eller vem hejjar du på pappa? frågar äldsta tösen och oavsett svar så hejjar hon på samma lag eller individ. Sen sitter de där uppbullade bland massor av kuddar i sängen och tittar på sport. Yngsta tösen brukar också krypa upp och hänga med i hejjarramsor och utrop. Tre sportentusiaster och så jag som mest blir stående i dörröppningen, med ett leende som gör kinderna ömma. Glädje i hjärta och själ trots att sport är så där lagom roligt i min värld.

Vi har givits mängder av underbara stunder under sommaren. Segelbåten blev kvar på land men lillbåten har vi använt för äventyr och minnesvärda stunder tillsammans med familj, vänner och så stundom enkom vi fyra, tillsammans som sig bör, i vår fina skärgård.

Vi spenderade en stund hos goda vänner på deras sommargård nere i Småland och gjorde ett gemensamt och efterlängtat besök på Astrid Lindgrens värld.

Vi åkte med min far och syster till High Chaparral för två minnesvärda dagar som sedermera gav oss något att se fram emot inför nästa sommar. Då är minst fyra dagar beställda men allra helst sex eller sju. Fram tills dess så har vi dock två, enligt stora tösen, äkta sheriffer som väntar, längtar och under tiden ser efter allt här hemma.












Vi seglade en eftermiddag med det hundratreåriga fartyget Constantia. De regntunga molnen skingrades och solen tittade stundom fram. Vågorna gick till den stora tösens glädje ganska höga och vinden lade, till stor glädje, fartyget ner så där lagom mycket i min smak men på tok för lite för resterande familjemedlemmars tycke. Lilla yrvädret for omkring och kastade sig med jämna mellanrum ner i ett ilskeutbrott för att sekunderna senare vilja sjunga imse vimse spindel. Till slut så somnade hon dock, vilket nästintill alltid sker efter en stund till havs. Vågorna och vinden giver den effekten.










Uffe, Uffe är snyggare än någonsin. De urholkade kinderna har återfått lite rundhet, håret börjar växa ut i en snygg gråsprängd, ruffsig frisyr. Om än smärtor är som vanligt eller kanske tyvärr större och krafterna långt ifrån vad de än gång var så är han i allt detta underbart stark, vacker och bara så där fantastisk som han alltid har varit och alltid kommer att vara i mina ögon. Nu kan jag se det sjuka som nog de flesta kunde urskilja för ett par månader sedan. Då gjorde jag inte riktigt det men i den nya friska fläkt som denna behandling ger hans anlete så ser jag det jag förr blundade för.

Han är sannerligen en vacker och beundransvärd man med all sin styrka och vishet


















Nu återkommer vardagen. Vår stora tös börjar första klass imorgon och vår lilla tös återgår till förskolan, likaså jag. Men än finns många vackra sensommardagar att se fram emot och därefter smyger sig det underbara höst- och vintermörkret på. Då ger den där extra tröjan myskänslor, då plockas fingervantar och härliga höstiga mössor fram, då värmer brasorna gott när vinden viner runt knuten och då är dagarna på sjön guld värda.

torsdag 28 juli 2011

Lugn

Kaos, panik och tårar i några minuter, därefter tomhet och sedan lugn. Ett lugn som först är svårt att förstå, acceptera. Ingen oro, ingen rädsla, ingenting annat än lugn. Ett lugn som råder i tre dagar och två nätter. Jag planerar och drömmer om framtiden. Den lilla gården på landet. Resorna. Äventyren. Tredje natten vaknar jag av att Ulf säger att han har ont i magen. De orden får lugnet, allt det förvånande lugnet att försvinna. Paniken kommer krypande, ångesten gör det svårt att andas och tårarna bränner och fortsätter att göra så även under dagen. Nu har dock en del av lugnet åter infunnit sig. Det måste vara så, det måste finnas ett lugn för jag måste få leva i vishet om att det blir bra. Det blir bra för det måste bli det.

Behandlingen har åter slutat verka och tillväxten i levern är stor. Hur stor verkar vara svårt att svara på men tillräckligt för att Uffe skall äta Betapred för att söka få ner svullnaden. En svullnad som ger mycket smärta och som orsakar allehanda konstiga symtom.

Nu väntar behandling med med en annan form av cytostatika. I dagsläget är det den sista behandlingsform som finns. Det finns ingen mer reserv. Men Ulf har arbetat sig igenom omöjliga saker förr så han kommer att arbeta och kämpa sig igenom detta också. För hur ska annars världen te sig för mig, för töserna, för Loke och Alexandra och för Ulfs lilla barnbarn? Jag är lugn för jag måste vara det, för det finns inga alternativ.

torsdag 9 juni 2011

Ljuva dagar med utflykter och avslutningar

Cyklandes tar vi oss ut på nya äventyr. Dagar att njuta av tösernas lek och bad i vattenbrynet. Töserna räds  inte det, åtminstone enligt mig, än galet kalla vattnet. Den stora vilda hoppar ivrigt från bryggor och bergsklackar. Lilltösen nöjer sig med att kasta sig ner invid strandkanten. Uffe sover en stund på picnic filten. Jag sitter nära och betraktar den fantastiska värld vi lever i. Förundras över hur vacker himlen är, hur molnen formas och omformas. Fåglar flyger, träd vajar och vågor som rullar mot land. Överväldigas av det lilla som egentligen är förunderligt stort och vackert. En ny dag, en ny picnic på samma ställe men nu i sällskap av tösernas storasyster, hennes man och den lilla som växer och väntar i magen. Töserna badar än mer, Uffe är piggare och följer med vår äldsta tös på lite bergsbestigning allt medans lilla tösen gungar och utforskar badbryggor med sin frusne svåger och stora, storasyster.





Vi grillar, äter och dricker gott med nära och kära. Vi leker och busar och pysslar så klart. Hänger ut den blöta tvätten och låter solen och vinden ge den en underbar sommardoft nästan lika god som solvarm hud.

Uffe packar fiskeväskan och försvinner iväg med den äldsta för en fisketur. Lillatösen och jag stannar hemma. Vi myser, leker och målar innan penicillin och hostmedicin gör att tröttheten tar överhand. För de upptäckande två så blev det inga fiskar men huggorm, getingbo och mink skådades. En ö upptäcktes och städades. Vägen hem gick genom kanalen där bästa farbrodern förärande flickan i fören med en ambasadeurrulle, något defekt men mycket uppskattad. Hemma väntade vi, lilla underbara och jag på att få höra om det jag nyss berättat. Ser dem på ön, ser hur hon flyger runt och vänder sig om med ett leende och gör tummen upp, hur hon sitter i fören och älskar stunden med vinden i ansiktet och vetskapen om att de två skall ut på fisketur. Stolthet och förundran när pappa ber henne köra själv genom kanalen. Utan tvekan svarar hon JA. Jag älskar att höra om deras stund tillsammans och se hur det lyser i ögonen, se och höra lyckan. 

Sommarlovet är nu endast en dag bort, om än det fortfarande är några veckor kvar med arbete för min del. Gårdagen bjöd på traditionsenlig avslutning med bästa förskolan. I fin, fint väder färdades vi med tuff tuff tåget till Stjärnholm där det grillades, lektes och letades skatter. Imorgon är det den Första skolavslutningen för stora tösen. En skolavslutning som kommer firas med tårta, blommor och självfallet ett gosedjur runt halsen. För är det något som vår flicka vet så är det att gosedjur runt halsen får man när skolan är slut.... så vem är jag att säga annat eller göra annat än att inhandla den gröna orm med studentmössa som skådats och önskats på ICA.

Nu smattrar regnet underbart vackert mot altantaket och jag skall plocka undan lite innan morgondagens tårta förberedes