Avslut

Tiden går, timmar blev till dagar, till månader och snart har ett år passerat.

I fredags var det tre år sedan Uffe fick sin diagnos. För tre år sedan låg han på sjukhus, livet hade tagit en ny och skrämmande vändning. För ett år sedan levde vi med vetskapen att all behandling slutat fungera, vårt hopp var dock starkt. Vi planerade för fullt inför jul, inför kommande resa och renovering. Rädslan att tiden rann i från oss hade inte infunnit sig, riktigt än. Den rädslan var dock väldigt påtaglig, i det som kom att bli, våra sista dagar. Jag var så otroligt rädd att vi inte skulle hinna fira vår äldsta tös födelsedag eller julafton. Rädslan och ångesten visar sig tydligt i ett mail till en av mina närmsta vänner. Men om än den fanns där så fanns också hoppet. Alltid hoppet. Hopp, glädje och kärlek.

Hoppet. I dag ligger Hoppet i framtiden.
Glädjen. Glädjen är här och nu, i stunden.
Kärleken. Kärleken är alltid.
Och så sorgen. Den bedövande, hjärtskärande, ångestfyllda sorgen.

Sorgen kommer alltid vara, saknaden kommer alltid vara. I livet och i våra hjärtan finns du dock alltid. Vi håller dig levande, du är alltid hos oss. I våra dagliga samtal, i våra tankar, våra minnen och drömmar. Sorgen kommer vi lära oss leva med, så småning om. Vi kommer försonas med den, acceptera den som en del av oss.

Sorgen förlamade mig och gör så ofta än i dag. Sorgen gjorde att jag inte kunde skriva och jag har än idag svårt att göra det. Jag kommer inte att fortsätta denna blogg, vilket kanske redan är tydligt. Det svåra i att skriva här är den tydliga saknaden av Ulf. Han som alltid läste och godkände alla inlägg innan de publicerades kan inte längre göra det och då går det inte. Jag kan inte. Men jag vill ödmjukast tacka för alla de kommentarer, för all support, för kärlek och tankar som givits oss under de gångna åren. De har betytt otroligt mycket för både mig och min älskade make.

Allt gott till er alla //Gabriella

I en annan värld är ofattbart bara ofattbart

Genomförkyld och febrig, dunkande huvud, värkande hjärta.
I en annan dimension, i en värld där allt är som det var tänkt, bäddar Uffe ner mig. Häller upp en kopp thé och säger till töserna små "Vi åker iväg på något äventyr och låter mamma få vila en stund." I en annan värld, i en dimension där allt är som det var tänkt, kurar jag ihop mig i soffan med en kopp thé och en god bok som inte handlar om barns sorg när en förälder plötsligt dör. Där väntar jag, efter en liten kvart av tystnad, rastlöst på att mina älskade skall komma hem. Där hoppar mitt hjärta glädjeskutt när dörren öppnas och de äntligen är hemma, vi äntligen är samlade igen. I denna min perfekta värld somnar jag ikväll med min älskade makes trygga, kärleksfulla armar runt mig och och i denna värld har ordet ofattbart inte fått den där extra ohyggliga dimensionen och därmed blivit ett helt nytt begrepp. Här är ofattbart endast ofattbart utan verklig förståelse.

Här, i en annan perfekt värld, firade vi din födelsedag kanske på samma sätt men ändock så annorlunda, för här var du med. På promenad på Femöre, på kalaset hemma med nära och kära. Här är dock Där och verkligeheten såsom den nu verkligen ter sig här är tung, svår. Din dag var dock fylld med minnen, med skratt, med glädje. Som var dag gick där lycka, kärlek och glädje hand i hand med den djupa sorgen och saknaden.

Det är många födelsedagar som redan passerat utan din direkta medverkan (men alltid med din närvaro). Vår äldsta tös, din egen, din äldsta tös (som fyller 27 idag) och i helgen stundar din mammas 92 års dag. Du är alltid saknad, du är alltid närvarande och jag framstår månne alltid lika förvirrad som jag här kan tolkas. Ty min verklighet kan förhoppningsvis inte många förstå. Sannolikheten att du verkligen tror att allt skall kunna ordnas om du bara backar tiden och att du de facto tror att det är fullt möjligt om du bara.... Ja, jag hoppas att du är novis i mitt resonemang

Karlavagnen och er tradition

Vi går hem hand i hand, stora tösen och jag. Det är stjärnklart och bitande kallt. Framför oss lyser Karlavagnen.
-"Tror du pappa såg fyverkeriet"?
-"Abslout, jag tror han var med oss och såg det".
-"Det tror jag med. Det gör mig glad".
-"Mig med hjärtat, mig med".
Vi stannar, tittar på Karlavagnen och funderar på vilken stjärna som är Din. Vi höll er tradition älskling.

Älskar Dig

Saknaden är konstant, alltid, var timme, var minut av vaken tid. Min första tanke när jag vaknar och min sista innan jag somnar. Jag saknar Dig, Jag älskar Dig, Jag längtar efter Dig. Saknar och längtar efter allt jag älskar, skämten, skratten, konversationerna, närheten, tryggheten, kärleken.

Ikväll har det gått fyra veckor. Fyra veckor och tiden står still samtidigt som det är så väldigt, väldigt länge sedan. Kroppen är utmattad och det känns som månader förflutit samtidigt som allt händer nu, igår eller åtminstone för tre, fyra dagar sedan.

Blommorna som åsamkade smärta när de anlände, för att de påvisade att något som inte skulle ske hade skett, åsamkade samma smärta när de vissnade för att de visade att tiden gick. Jag är väldigt tacksam för alla blommor, kort, tankar och minnesgåvor men i stunden, i smärtan så påvisade de att det jag försökte fly i från, inte kunde/ville acceptera, att just det hade inträffat. Nu är alla blommor borta. Buketterna har jag allteftersom de börjat vissna lagt i havet. Det lugna havet, det stormande havet. Det hav som gett oss så mycket glädje och ro och det hav där vi en gång båda kommer att vila. De sista två buketterna gav jag dig på julafton och nu är det tomt i alla fönster, på alla bord, i alla vaser. Tiden går.

Vi klarar dagen genom att vi tar oss igenom stunden. Vi skrattar, vi gråter, vi minns och vi talar om dig och om allt och inget. Vi lever och vi kommer att fortsätta leva. Stora tösen sa en dag med viss förvåning i rösten  -" Det går att leva och andas fast pappa är död". Samtidigt så är vi trygga i att du ändock är här. Lilla tösen sätter på radion i garaget åt pappa, stora tösen håller upp bildörren lite extra länge så att pappa hinner ut. Du är här och du kommer alltid vara det. Du är deras pappa, deras hjälte. Du är mitt livs kärlek, du är mitt hjärta och min själs kärlek. Du är vår älskade Ulf och allt det du givit oss skall vi förvalta med glädje, tacksamhet och stor kärlek. VI ÄLSKAR DIG

Idag är det vår bröllopsdag. Idag för ett år sedan (klockan 13.00) så vigdes vi inför våra nära och kära. Idag, ett år senare så finner jag smärtan olidlig. Min älskling, min Uffe, vår Uffe saknas oss. Tisdagen den 29 November klockan 21.59 tog min älskade man, barnens underbara pappa, vår starka, sprudlande, vise och äventyrsskapande Ulf sitt sista andetag.

Jag vill inte skriva, jag kan inte skriva men finner ändock att jag måste försöka för Uffes skull. För Ulf ville det, han älskade denna blogg. Han läste och godkände allt, nu kan han inte det. Saknaden och sorgen... den kan på intet sätt beskrivas i ord. Allt vi vill uttrycks genom äldsta tösens ord "JAG VILL ATT ALLT SKALL BLI SOM DET VAR FÖRUT"

DU FATTAS OSS ÄLSKLING OCH VÅR KÄRLEK LIKSOM LÄNGTAN EFTER DIG ÄR OÄNDLIG.

Införd i tidning:                                               Södermanlands Nyheter                                             2011-12-07

Drömmar och planering

Vätskeödem eller vattenödem, vad vet jag. Jag lyssnar, upprepar, frågar och upprepar igen. Förstår ni sjukdomsförloppet frågar läkaren? Ja, svarar vi. Men vaddå Ja? Nej, jag förstår inte. Jag förstår inte att det växer hemska, elaka tumörer och metastaser. Jag förstår inte att cellerna löper amok. Jag förstår att min älskling har något som heter cancer och jag hör att de talar om att det är obotligt. Jag känner paniken, rädslan och jag har varit med på hela resan med min frågor, upprepningar etcetera. Men jag kan inte förstå att det kommer ta slut. Jag kan inte, det går inte.

Vi åker till  Fonus, vi pratar, fixar, trixar och donar. Vi pratar om döden och i nästa andetag så kommer frågan huruvida vi skall resa till Azorerna i april, om vi skall koppa upp oss på stadsnätet när det blir aktuellt någon gång i framtiden och så den där lilla gården på Gotland. Om fem år, kan det vara rimligt att vi bryter upp då? Ett litet hus med skog och hav som närmaste granne. Ett litet stall med några hästar, några får, höns och en tupp. Kanske skall vi börja föda upp Devon Rex och Sphynx, kanske dobermann. Jag kan måla, skriva och pyssla, Uffe kan snickra, bygga och så planerar vi lite äventyr. Njuter av att ha varandra, av lugnet och glädjen i allt. Man vet aldrig vad livet tar för vändingar men att inte få ha drömmarna, att inte se en möjlighet till att de kan slå in... Ja, det går inte, det går verkligen inte. Metastaser, ödem och all skit till trots så måste drömmarna finnas om och planerna smidas för en gemensam framtid, ett liv tillsammans.

Fel... Ja, så måste det vara

För snart en vecka sedan ringde onkologen. De hade haft ett möte gällande Ulf för att se huruvida det fanns något mer, något annat de kunde prova. Det fanns det inte. De har dock etablerat en kontakt med Uppsala för att höra om de har några förslag.

Jag fick en kommentar med frågan vad som hänt. Svaret är att de behandlingar som finns är avverkade. De fungerar inte längre. Den senaste cytostatikan fungerade inte alls. Att Uffe rent generellt mår bättre än någonsin, sedan sjukdomen gjorde sitt inträde, är vi väldigt tacksamma för. Det betyder att vi har tid och möjlighet att göra saker tillsammans.

Uffe har dock mått lite sämre de sista dagarna. Hög feber och smärtor som framkallade kräkningar gjorde att ASIH kontaktades. Provtagning visade ett crp på 245 vilket medförde att antibiotika sattes in. Tre gånger per dygn kommer så de rara sjuksköterskorna hem till oss alternativt åker vi till dem då antibiotikan gives intravenöst. Detta i avvaktan på att resterande provsvar blir klara. Men trots detta så får min starka, underbara man massor gjort. Han svetsar, snickrar och planerar mellan behandlingarna.

Töserna våra är självfallet omedvetna om den vänding som skett. Uffe tar, än så länge, beskedet om behandlingarnas avslut med stort lugn. Hos mig bubblar stundom en ångest och panik som inte går att beskriva upp. Den bär med sig den där känslan av att jag måste fly, jag måste springa tills benen inte bär. Fast det går oftast inte så istället spelar jag musik. Dansar mig svettig, sjunger mig hes. Då försvinner ångesten så sakteliga och ersätts av något annat, ibland tomhet men oftast lugn och hopp. För hur kan det vara så att cancerns sprider sig än mer när han är så mycket starkare? Det känns ofattbart och gör således att jag, stor del av tiden, de facto tror att de har FEL.

En dag snart så vaknar jag och allt är så som det var tänkt