har jag skapat i ett försök till egenterapi. Jag skriver främst om de tankar och känslor som uppkommer till del av den påstått obotliga tarmcancer min man drabbats av samt den demenssjukdom min mor har. Rubriken kommer till del av något jag en gång läste om en dement man. Hans fru berättade hur hon förhöll sig till de förändringar som uppkom i deras liv. Det som fastande i mitt minne var något i stil med : Är vi ute och går och min man säger "Titta vad vackert rosa himlen är" fast den är blå eller grå så säger jag "Ja, visst är den".

måndag 14 november 2011

Drömmar och planering

Vätskeödem eller vattenödem, vad vet jag. Jag lyssnar, upprepar, frågar och upprepar igen. Förstår ni sjukdomsförloppet frågar läkaren? Ja, svarar vi. Men vaddå Ja? Nej, jag förstår inte. Jag förstår inte att det växer hemska, elaka tumörer och metastaser. Jag förstår inte att cellerna löper amok. Jag förstår att min älskling har något som heter cancer och jag hör att de talar om att det är obotligt. Jag känner paniken, rädslan och jag har varit med på hela resan med min frågor, upprepningar etcetera. Men jag kan inte förstå att det kommer ta slut. Jag kan inte, det går inte.

Vi åker till  Fonus, vi pratar, fixar, trixar och donar. Vi pratar om döden och i nästa andetag så kommer frågan huruvida vi skall resa till Azorerna i april, om vi skall koppa upp oss på stadsnätet när det blir aktuellt någon gång i framtiden och så den där lilla gården på Gotland. Om fem år, kan det vara rimligt att vi bryter upp då? Ett litet hus med skog och hav som närmaste granne. Ett litet stall med några hästar, några får, höns och en tupp. Kanske skall vi börja föda upp Devon Rex och Sphynx, kanske dobermann. Jag kan måla, skriva och pyssla, Uffe kan snickra, bygga och så planerar vi lite äventyr. Njuter av att ha varandra, av lugnet och glädjen i allt. Man vet aldrig vad livet tar för vändingar men att inte få ha drömmarna, att inte se en möjlighet till att de kan slå in... Ja, det går inte, det går verkligen inte. Metastaser, ödem och all skit till trots så måste drömmarna finnas om och planerna smidas för en gemensam framtid, ett liv tillsammans.

6 kommentarer:

  1. Hej
    Förstår, tror jag, nästan vad ni går igenom just nu. Drömmar måste man ha ändå, fortsätt att drömma underverk har skett och kommer att ske!
    Kram från Lillan på Gotland

    SvaraRadera
  2. Vad jobbigt med tunga besked. Jag väntar nu på besked om vidare spridning eller ej. Jag förstår vad ni går igenom. Drömma kan man men LEV NU så mycket det bara går. Styrkekramar

    SvaraRadera
  3. Min älskade guddotter, så tungt med detta besked. Klart att ni måste ha drömmarna hur ska ni annars orka. Kram

    SvaraRadera
  4. Så himla bra du tänkter! Klart att drömmarna måste vara med och vara drivkraften! Bamse kram

    SvaraRadera
  5. Ingen rolig läsning i ditt senaste inlägg. Men säger som de andra; fortsätt drömma! De gör ibland underverk!!

    Kramar från Sävedalen

    SvaraRadera
  6. Jag är ny läsare här.

    Kram till dig och din man.

    / Mum

    SvaraRadera