har jag skapat i ett försök till egenterapi. Jag skriver främst om de tankar och känslor som uppkommer till del av den påstått obotliga tarmcancer min man drabbats av samt den demenssjukdom min mor har. Rubriken kommer till del av något jag en gång läste om en dement man. Hans fru berättade hur hon förhöll sig till de förändringar som uppkom i deras liv. Det som fastande i mitt minne var något i stil med : Är vi ute och går och min man säger "Titta vad vackert rosa himlen är" fast den är blå eller grå så säger jag "Ja, visst är den".

torsdag 13 oktober 2011

Nu

Ja, vad gör vi nu?

Vi lever, vi älskar, skrattar, gläds över den tid vi har och HOPPAS... på något
Upplagd av kl.

7 kommentarer:

  1. Anonym13 oktober 2011 kl. 22:05

    Håller tummarna för er. Kram

    SvaraRadera
  2. Gabriella14 oktober 2011 kl. 08:55

    Tack!! Enligt onkologerna står nu vårt hopp till att finna ngn experimentell studie. Alla andra behandlingsalternativ är förbrukade så alla hållna tummar är mer än välkomna. Kram till Dig

    SvaraRadera
  3. VidSidanAvCancer14 oktober 2011 kl. 09:13

    Jag hoppas och håller tummarna för er.

    Blir varm i hjärtat av all kärlek jag läser mellan raderna när du skriver om er tillvaro, tillsammans, ta hand om dig och din fina familj <3!

    SvaraRadera
  4. Anonym14 oktober 2011 kl. 23:28

    Gabriella, jag hoppas allt är möjligt. Kram mostern

    SvaraRadera
  5. Anonym16 oktober 2011 kl. 15:28

    Men det lät ju så bra i förra inlägget?!?! Vad har hänt?

    /M

    SvaraRadera
  6. Tankar från Oxelösund17 oktober 2011 kl. 08:09

    Jag håller alla tummar jag har och ett par till. Har inte sett er på länge!

    Kram i alla fall!

    SvaraRadera
  7. Gabriella17 oktober 2011 kl. 10:15

    Tack till Er.

    Mia, jag kilade förbi dig i lördags. Vinkade i förbifarten men du var fullt upptagen med arbetet och jag med att handla så snabbt som möjligt. Kram

    SvaraRadera

Prenumerera på: Kommentarer till inlägget (Atom)