Lugn

Kaos, panik och tårar i några minuter, därefter tomhet och sedan lugn. Ett lugn som först är svårt att förstå, acceptera. Ingen oro, ingen rädsla, ingenting annat än lugn. Ett lugn som råder i tre dagar och två nätter. Jag planerar och drömmer om framtiden. Den lilla gården på landet. Resorna. Äventyren. Tredje natten vaknar jag av att Ulf säger att han har ont i magen. De orden får lugnet, allt det förvånande lugnet att försvinna. Paniken kommer krypande, ångesten gör det svårt att andas och tårarna bränner och fortsätter att göra så även under dagen. Nu har dock en del av lugnet åter infunnit sig. Det måste vara så, det måste finnas ett lugn för jag måste få leva i vishet om att det blir bra. Det blir bra för det måste bli det.

Behandlingen har åter slutat verka och tillväxten i levern är stor. Hur stor verkar vara svårt att svara på men tillräckligt för att Uffe skall äta Betapred för att söka få ner svullnaden. En svullnad som ger mycket smärta och som orsakar allehanda konstiga symtom.

Nu väntar behandling med med en annan form av cytostatika. I dagsläget är det den sista behandlingsform som finns. Det finns ingen mer reserv. Men Ulf har arbetat sig igenom omöjliga saker förr så han kommer att arbeta och kämpa sig igenom detta också. För hur ska annars världen te sig för mig, för töserna, för Loke och Alexandra och för Ulfs lilla barnbarn? Jag är lugn för jag måste vara det, för det finns inga alternativ.