Skrock och Chock

Vi är på intet sätt skrockfulla men ibland så...

För ett par kvällar sedan grillade vi äpplen framför öppnaspisen, på ett bågnande golv. Ett golv som någon någongång lade utan att lämna rum för expansion, så vi fick nästintill hålla i oss för att inte trilla av den kulle som bildats i mitten av rummet.

Vi grillade äpplen och njöt av ljudet från den sprakande brasan och det nästintill obefintliga ljud som kom från den nyinköpta tvättmaskinens centrifugering. För samma kväll som kullen bildades så lade vår gamla tvättmaskin av.

Samma kväll som jag så funderade över och räknade på hur tusan vi ska ha råd att lägga om 44 - 48 (eller hur stort rummet nu är) kvm golv så fick jag lägga den ekvationen åt sidan och börja på en ny. De som känner oss väl vet att ekvationer som dessa de facto är väldigt svåra för oss att lösa i dagsläget.

Dagen efter var en segeltur inplanerad med några av Ulfs underbara brorsöner och deras familjer. Vi yppade några funderingar över huruvida vi skulle våga med tanke på att olyckor brukar komma i tre. Men då vi inte är skrockfulla annat än i just lite skämtsamma funderingar så packade vi och lade ut från bryggan som planerat. Vi hade en underbar dag. Masten trillade inte av, seglena blåste inte sönder, motorn fungerade, vi gick inte på grund. Vi kastades fram och tillbaka av kraftiga dyningar men alla kunde lugnt gå av båten när vi i skymningen åter lade till vid bryggan.

Jag lever med den underbaraste av underbara. Den kärleksfullaste av kärleksfulla. Den positivaste av positiva där en lösning alltid finns. Det ordnar sig alltid och så gjorde det även med tvättmaskinen. Mitt juridiska ombud, mitt första uppslagsverk, min barndoms hjälte löste den ekvationen. Min underbara, fantastiska pappa köpte en ny tvättmaskin åt oss. Det är denna ljudlösa tvättmaskin vi nu njuter av och som med sin nya underbarhet gör det till en fröjd att tvätta.

Det ordnar sig alltid mentaliteten som Ulf har kan dock ta lite oanade vändningar ibland. Detta visade sig då vi, som inte alls är skockfulla, mötte den tredje lilla olyckan. Vi skulle tanka men luckan till tanklocket gick inte att öppna. Den som bara är att fälla upp när bilen är upplåst gick nu inte att rubba. Det ordnar sig alltid mentaliteten i kombination med det, av cytostatikan framkallade, mindre tålamodet fick min kära man att luta sig in i bilen efter bilnycklarna som han tänkte använda i ett försök att bända upp luckan. Bända upp en superlåst lucka med en bilnyckel. I min värld så är det en icke tänkbar lösning. Således så fick han lugnt sätta sig till rätta bakom ratten och köra till vår bilverkstad. En liten motor har slutat fungera, föralltid? Vi måste nu ta vägen in i skuffen för att få upp tankluckan. Det torde chocka min hjärna några gånger. Vilket kan vara positivt.

För en tid sedan berättade min kära syster att hon hört ett radioprogram där någon kunnig individ talat om demenssjukdomar etcetera. Denna individ sade då, om jag uppfattade hennes återberättelse korrekt, att det är bra att chocka hjärnan genom att göra något oväntat, bryta rutiner. Med tanke på hur många i vår släkt som fått alzheimers så är det antagligen bra för mig att chocka min hjärna lite mer än vad jag i dagsläget gör. Chocka hjärnan genom att åka en annan väg, beställa någon annan rätt än favoriträtten på favorit restaurangen etcetera. Så för att se det positiva såsom min Ulf gör så kanske jag som sagt chockar hjärnan de första gångerna jag skall tanka och först måste ta vägen in i skuffen istället för, som vanan är, bara trycka upp luckan och det torde ju vara positivt för min hjärna.

Den största chocken får måhända min hjärna om ett par veckor då jag skall återgå till arbetet och dessutom göra det på heltid. Enkom beslutet i själv skapade nog en liten chock trots att det togs av mig allena.

Golvet, det fixade Uffe såklart!!

Den nya vardagens återkomst

Jag saknar mitt liv, jag saknar vår vardag.

Återigen så avskärmar jag mig från andra. Jag orkar inte riktigt hålla skenet uppe. Orkar inte höra om det vardagliga som trots allt är så underbart. Jag orkar inte för saknaden och därmed sorgen blir för stor, för stark.

Jag kan inte stå och le, småprata om barnens utveckling, om semesterplaner eller återgång till arbetet därefter. För vi är åter i vår vardag, vår nya vardag med sjukhus och sjukdom.

Jag önskar att jag kunde krypa upp bredvid min älskling och stänga världen ute. Jag önskar att allt bara kunde bli som förr. Då problemen i livet handlade om ekonomi och ja, antagligen möten med olika individer vilka på något sätt, för en stund, rörde till det i ens liv.

Jag saknar mitt liv, jag saknar vår vardag.

Jag saknar att vakna tidigt var måndag och göra frukost till min underbara. Jag saknar till och med känslan av saknad som fanns i kroppen från måndag till torsdag då han återigen kom hem.
Jag saknar så mycket av vår vardag, av vårt liv.

Tänk vad lätt det har varit att stoppa huvudet i sanden, att glömma, förtränga under sommaren. Att bara vara. Sjukdomen har funnits där men ändock inte. Den har inte lagt schemat för våra dagar. Den har inte stört eller synts. Den har självfallet funnits i samtal, i smärta och trötthet. Men det har ändock varit enkelt att stänga den ute. Nu är dock tiden åter här då sjukdom och behandling styr vårt liv, vår planering. Då och då är det sjukhus. Den dagen brukar tröttheten, illamåendet etcetera komma. Dessa dagar är de som Ulf brukar må sämst och eventuellt bli inlagd men de här dagarna då, då kan vi planera in något.

Ja, så är livet och ibland blir jag, vi trötta på situationen som råder och kanske mest så just nu. Nu när den underbara friheten åter berövats oss. När sjukdomen och dess konsekvenser återigen påminns oss. Men vi är lyckliga. Vi är lyckliga för vi har varandra, vi har underbara familjemedlemmar och vänner runt oss. Vi är lyckliga för att vi trots allt har möjligheten att njuta av närheten, av möjligheterna, av varandra.

Men ett tag framöver så kanske, kanske inte samtalen och skratten kommer så där otvunget. För återigen så måste vi vänja oss vid vår nya vardag.