har jag skapat i ett försök till egenterapi. Jag skriver främst om de tankar och känslor som uppkommer till del av den påstått obotliga tarmcancer min man drabbats av samt den demenssjukdom min mor har. Rubriken kommer till del av något jag en gång läste om en dement man. Hans fru berättade hur hon förhöll sig till de förändringar som uppkom i deras liv. Det som fastande i mitt minne var något i stil med : Är vi ute och går och min man säger "Titta vad vackert rosa himlen är" fast den är blå eller grå så säger jag "Ja, visst är den".

söndag 21 oktober 2012

Avslut

Tiden går, timmar blev till dagar, till månader och snart har ett år passerat.

I fredags var det tre år sedan Uffe fick sin diagnos. För tre år sedan låg han på sjukhus, livet hade tagit en ny och skrämmande vändning. För ett år sedan levde vi med vetskapen att all behandling slutat fungera, vårt hopp var dock starkt. Vi planerade för fullt inför jul, inför kommande resa och renovering. Rädslan att tiden rann i från oss hade inte infunnit sig, riktigt än. Den rädslan var dock väldigt påtaglig, i det som kom att bli, våra sista dagar. Jag var så otroligt rädd att vi inte skulle hinna fira vår äldsta tös födelsedag eller julafton. Rädslan och ångesten visar sig tydligt i ett mail till en av mina närmsta vänner. Men om än den fanns där så fanns också hoppet. Alltid hoppet. Hopp, glädje och kärlek.

Hoppet. I dag ligger Hoppet i framtiden.
Glädjen. Glädjen är här och nu, i stunden.
Kärleken. Kärleken är alltid.
Och så sorgen. Den bedövande, hjärtskärande, ångestfyllda sorgen.

Sorgen kommer alltid vara, saknaden kommer alltid vara. I livet och i våra hjärtan finns du dock alltid. Vi håller dig levande, du är alltid hos oss. I våra dagliga samtal, i våra tankar, våra minnen och drömmar. Sorgen kommer vi lära oss leva med, så småning om. Vi kommer försonas med den, acceptera den som en del av oss.

Sorgen förlamade mig och gör så ofta än i dag. Sorgen gjorde att jag inte kunde skriva och jag har än idag svårt att göra det. Jag kommer inte att fortsätta denna blogg, vilket kanske redan är tydligt. Det svåra i att skriva här är den tydliga saknaden av Ulf. Han som alltid läste och godkände alla inlägg innan de publicerades kan inte längre göra det och då går det inte. Jag kan inte. Men jag vill ödmjukast tacka för alla de kommentarer, för all support, för kärlek och tankar som givits oss under de gångna åren. De har betytt otroligt mycket för både mig och min älskade make.

Allt gott till er alla //Gabriella