har jag skapat i ett försök till egenterapi. Jag skriver främst om de tankar och känslor som uppkommer till del av den påstått obotliga tarmcancer min man drabbats av samt den demenssjukdom min mor har. Rubriken kommer till del av något jag en gång läste om en dement man. Hans fru berättade hur hon förhöll sig till de förändringar som uppkom i deras liv. Det som fastande i mitt minne var något i stil med : Är vi ute och går och min man säger "Titta vad vackert rosa himlen är" fast den är blå eller grå så säger jag "Ja, visst är den".

måndag 24 oktober 2011

Fel... Ja, så måste det vara

För snart en vecka sedan ringde onkologen. De hade haft ett möte gällande Ulf för att se huruvida det fanns något mer, något annat de kunde prova. Det fanns det inte. De har dock etablerat en kontakt med Uppsala för att höra om de har några förslag.

Jag fick en kommentar med frågan vad som hänt. Svaret är att de behandlingar som finns är avverkade. De fungerar inte längre. Den senaste cytostatikan fungerade inte alls. Att Uffe rent generellt mår bättre än någonsin, sedan sjukdomen gjorde sitt inträde, är vi väldigt tacksamma för. Det betyder att vi har tid och möjlighet att göra saker tillsammans.

Uffe har dock mått lite sämre de sista dagarna. Hög feber och smärtor som framkallade kräkningar gjorde att ASIH kontaktades. Provtagning visade ett crp på 245 vilket medförde att antibiotika sattes in. Tre gånger per dygn kommer så de rara sjuksköterskorna hem till oss alternativt åker vi till dem då antibiotikan gives intravenöst. Detta i avvaktan på att resterande provsvar blir klara. Men trots detta så får min starka, underbara man massor gjort. Han svetsar, snickrar och planerar mellan behandlingarna.

Töserna våra är självfallet omedvetna om den vänding som skett. Uffe tar, än så länge, beskedet om behandlingarnas avslut med stort lugn. Hos mig bubblar stundom en ångest och panik som inte går att beskriva upp. Den bär med sig den där känslan av att jag måste fly, jag måste springa tills benen inte bär. Fast det går oftast inte så istället spelar jag musik. Dansar mig svettig, sjunger mig hes. Då försvinner ångesten så sakteliga och ersätts av något annat, ibland tomhet men oftast lugn och hopp. För hur kan det vara så att cancerns sprider sig än mer när han är så mycket starkare? Det känns ofattbart och gör således att jag, stor del av tiden, de facto tror att de har FEL.

En dag snart så vaknar jag och allt är så som det var tänkt

torsdag 13 oktober 2011

Nu

Ja, vad gör vi nu?

Vi lever, vi älskar, skrattar, gläds över den tid vi har och HOPPAS... på något

tisdag 11 oktober 2011

Provsvar och sälsafari

Datortomografin är gjord, om två dagar kommer svaren. Har den nya cytostatikan fungerat? Den måste ha gjort det för vad finns det för alternativ? Inga? Fungerar den inte vart skall vi då vända oss, vad skall vi då göra?

Uffe mår bättre än någonsin, dvs om vi enkom räknar in tiden då sjukdomen funnits och påverkat. Han säger att det är tur att behandlingarna kom i denna ordning. Att den sista behandlingen är den som ger minst biverkningar. Att han får tid att pyssla med töserna, tid att bara vara och orka med vardagen.

Jag håller med. Denna tid vi har nu är fantastisk. Ta den lycka jag kände när vi hand i hand gick ner till skolan på föräldrarmöte, den lyckan är ta mig tusan obeskrivbar. Något så enkelt, något så vardagligt och ändock så fantastiskt stort och bubblande. Att gå där tillsammans med Uffe som är pigg, som mår bra. Att laga mat tillsammans, höra honom pyssla ute i garaget, plocka ur diskmaskinen. Se Uffe hänga ut tvätten, småsjunga och bara finnas... alla små vardagliga ljud som ger fullkomlig trygghet och lycka, ro och glädje.

Nu väntar oss några härliga eftermiddagar och kvällar på sjön och vi hoppas alla på att få se en säl eller två.