har jag skapat i ett försök till egenterapi. Jag skriver främst om de tankar och känslor som uppkommer till del av den påstått obotliga tarmcancer min man drabbats av samt den demenssjukdom min mor har. Rubriken kommer till del av något jag en gång läste om en dement man. Hans fru berättade hur hon förhöll sig till de förändringar som uppkom i deras liv. Det som fastande i mitt minne var något i stil med : Är vi ute och går och min man säger "Titta vad vackert rosa himlen är" fast den är blå eller grå så säger jag "Ja, visst är den".

måndag 19 juli 2010

Ljuva dagar som jag vill dela på hälften

Ljuva dagar fyllda med avkoppling, kärlek, äventyr. Vi seglar och tillbringar dagar på underbara, spännande öar. Dyker från klipporna, leker och simmar i det härligt svalkande men ändock varma vattnet. Vi åker till stranden, bygger sandslott, leker och badar. Jag njuter av att ha mina nära och kära omkring mig, bredvid mig, utan annat som pockar på eller kräver uppmärksamhet.

Skrattet finns närmare nu, är hjärtligare och fyllt med mer glädje. Tårarna och oron är längre bort, långt, långt bort.

Jag önskar att jag kunde dela med mig av den frihet vi nu upplever. Jag önskar att jag kunde ge bort hälften av våra dagar, av våra upplevelser till två underbara, starka, fantastiska, modiga och kärleksfulla individer. Jag önskar att jag kunde ge dem hälften så att de fick komma hem, så att de fick möjligheten att leva denna sommar så som de egentligen tänkt. Hälften till er och hälften till oss räcker mer än väl för jag vet att ni liksom vi förvaltar den tid vi gives med stor omsorg, fyller den med det bästa och mer därtill.

Jag håller er så nära i mina tankar, i mitt hjärta.

måndag 5 juli 2010

Grattis på Din dag

Idag är det en speciell dag.
Vår älskade, underbara mamma fyller 60 år. En födelsedag som bland annat firades med picnic på klipporna. En perfekt picnic annordnad av mammas fina syster. Fantastisk god mat och dryck avnjöts i det bästa sällskapet i den bästa miljön.

Idag är även dagen då vi fått veta att min underbara får ytterligare en månads vila från behandlingen. Dagarna och timmarna innan träffen med onkologen är nästintill förlamande. Minuterna innan, i väntrummet, går det nästan inte att andas. Nervositet och rädsla har tagit ett alltför stort grepp och får omvärlden att snurra samtidigt som sekunderna släpar sig fram.

Beskedet; cancern står, på det stora hela, stilla. Två månader utan behandling och cancern står stilla. Någon millimeters tillväxt där och någon millimeters tillbakagång här gör att den fortsatta behandlingen startar först i augusti. Ytterligare en månad där vi kan ta dagen precis som den kommer. Där vi kan segla, göra utflykter och bara njuta av stunden, av varandra.

Jag är tacksam för alla de underbara individer som underlättat så otroligt under de senaste dagarna. Vilka fått oss att fungera och fokusera på annat än det stundande besöket som nu avlöpte bättre än kanske förväntat. Tack fina ni för att ni finns där, för att ni ringer, kommer förbi och för att ni gör oss sällskap vid middagsbordet.

Nu skall jag krypa upp bredvid min älskling och känna tryggheten, glädjen och den enorma lyckan över att han, just han, finns här hos mig. Samtidigt så kommer mina tankar att finnas hos min underbara mor.

Grattis på Din dag älskade mamma