Sommardagar med mina underbara

Vi har haft ett par underbara sommardagar. Hissat segel och spenderat en stund på havets vågor där ljumma vindar fyllde våra segel precis lagom mycket. En midsommarafton som traditionsenligt firades i den gamla delen av staden. Fina gamla byggnader på höjden ovan klippor och bryggor. Gamla, lite gistna bryggor, där ekor och små båtar ligger förtöjda. En idyllisk miljö. En underbar upplevelse att sjungandes dansa runt den vackra, färgranna midsommarstången med ena tösen på armen och den andra i handen. Ljudet av båtar, havets bris, solens värme, bad från bryggor och strand, skratt och bara ljuvligheter. Tillsammans med underbara, älskade familjmedlemmar och vänner.

Ett knytis hemma i trädgården. Barn som skrattar och springer runt. Badar i den lilla poolen, gungar, hoppar studsmatta och busar, busar, busar. Underbara individer i köket, på altanen. Sill, färskpotatis och nubbe. Grill os och tallriksskrammel. Skålande och små visor. Jordgubbstårta, skratt och samtal om allt och inget. Fler individer, mer kaffe, mer skratt och paketspel. Timmarna går. Så är klockan 02.30 och huset blir tomt på gäster. Töserna sover sedan länge. Vi plockar och njuter av den gångna dagen i ljuset från den nya.

Dagar att hålla i minnet

Dagarna passerar så sakteliga samtidigt som de, i ljuset från backspegeln, försvinner alltför fort in i minnenas skrymslen och vrår.

Jag har svårt att uppdatera min blogg. Jag vet inte vad jag skall skriva och ändock så skriver jag mycket. Jag skriver om mina älskade töser, min älskade man, om de finaste familjerna två, underbara vänner och om glädjen, rädslan, ilskan, lyckan. Jag skriver om allt och inget men det förblir opublicerat.

Sommarlov

Imorgon är det sista dagen på förskolan för töserna. Sista dagen på förskolan för den älskade äldsta tösen som till hösten börjar förskoleklass. Nu vankas sommarlov och härliga lediga dagar. Dagar att bara vara, rå om varandra och vara nära. Dagar fyllda med upptäcktfärder, segling, karuseller och bad. Och kanske, kanske om läkarna och ekonomin tillåter en flygresa.

Imorgon är sista dagen på förskolan. En stor dag för en stor tös. En dag som markerar början på något nytt och spännande. En dag som skall firas med glädje och kanske ändock lite vemod. Vi har bakat tårta, köpt presenter och inte minst har vår stora tös förvandlat två stora stenar till underbara nyckelpigor. En nyckelpiga till var och en av de fröknar som har haft hennes natur- och skapandegrupp. Imorgon är en stor dag för den markerar början på något nytt, för båda töserna egentligen. Nu återstår att se hur den älskade lilla tösen acklimatiserar sig när storasyster inte återvänder till hösten. Men först har vi hela sommaren att njuta av tillsammans.

Rädslan

Vi har lite tunga dagar om än de är fyllda med glädje och kärlek.
Rädslor som tar överhand, tankar som löper amok. Om än det är vardag så är det ändock svårt, ibland.

Jag har återupptagit min kontakt med kuratorn. Jag har klarat av nästan alla måsten. Jag har gjort det jag skall, nästan. För ibland så kan jag inte värja mig från alla känslor som sköljer över mig. Ibland kan jag inte värja mig för alla rädslor. För den panik, ångest och gränslösa förtvivlan de skapar.

Mitt i alla lycka. Mitt i skrattet och glädjen så finns den där, rädslan.

En lärorik upp och ner vecka

Det har varit en liten upp och ner vänd period... igen. Då allt torde vara lugnt, kännas lättare så tenderar det att bli lite tvärt om.

Jag har haft mycket att göra på arbetet, utvecklingssamtal, sommarens schemaläggning, kvalitetsredovisning etcetera vilket medförde att jag inte kunde hantera arbetet som sådant. Det vill säga det vardagliga arbetet, var dag verksamheten. Således så har jag varit hemma och enkom fokuserat på dessa andra delar, som är ett måste innan den där uppvilande perioden till fullo kan få tillträde till mitt liv.

Det har varit en lärorik vecka där jag har givits möjlighet att reflektera över mina reaktioner likväl som mitt förhållningssätt och de förutfattade meningar som ibland gör sig gällande.

Min underbara Uffe och jag har haft en del genusdisskussioner som till största del tagit avstamp utifrån arbetslivet. Organisatoriska genusfrågor. Hur jämlikheten kan främjas än mer. Hur det traditionella förhållningssätten till del förhindrar detta. Hur kvinnodominerade proffessioner, yrken skiljer sig gällande förhållningssätt, agerande gentemot varandra i förhållande till de mansdominerade. Lite generaliserande har vi säkerligen varit men det är ibland svårt att undvika. Nåväl vi står tämligen enade i vår uppfattning om hur omvärlden ter sig när vi sätter ett genusperspektiv på den.

Jag fascineras av en individ som på kort tid har fått mig allt helt omvärdera min uppfattning om denne. Vilket har lärt mig otroligt mycket om mig själv.

Som sagt det har varit en reflekterande och lärorik vecka kanske till del av mitt lite konstiga sinnestillstånd. Det mesta för ju något gott med sig.

Uffe har ett behandlingsuppehåll just nu. En tid att vila upp sig. En tid helt utan kontroller, på gott och ont. För nu när han börjar känna sig lite sämre. När orken försvinner mer och mer. När smärtan tilltar så kommer en förnimmelse av förra sommaren smygande. Rädslor uppstår. Men mest sannolikt så behöver han bara lite blod igen. Vi fick dock en kallelse till nästa datortomografi samt därefter träff med onkologen och dessa brev skapar en annan oro. Eller kanske en påminnelse av det vi nu lever utan för en stund. Påminnelse om kommande behandlingar. Oro inför datortomografi, väntan på svaret och inte minst själva svaret i sig självt. Vad har denna behandlingsfria period om då två månader inneburit? Tids nog blir vi varse om det men fram till dess så skall vi allt försöka få båten i sjön och hissa segel.