Guldkant

Töserna sover, jag förbereder nyår med lite presenter och allt annat som traditionsenligt hör till i vårt hem. Världens bästa far var tidigare ute med äldsta tösen och sköt iväg lite raketer. Det måste man tydligen dagen innan, bara för att bygga upp lite stämning.  Minst tre måste avfyras. Jag och yngsta tösen väntade inne. Det var deras egentid, deras spännande och mysiga stund. En stund att minnas, precis som så många andra. Fadern sätter guldkant på tillvaron som så ofta. Vi städar men så avbryter han det för att bygga en bilbana. Vi rensar garaget och hittar ett tält, då slår han upp det istället. Vi går till affären men kommer hem först fyra timmar senare för det fanns så mycket att se. Vi lägger till vid en ö och far med barn försvinner iväg för att utforska, en upptäcksfärd. Livet är en upptäcksfärd, det finns ingen anledning att jäkta utan stanna upp, upptäck, begrunda, Njut av allt det som finns runtomkring och alla möjligheter som ligger däri, precis här i detta nu. Det är deras far, det är min älskling.

Jag tackar dig

Jag är så tacksam för alla underbara individer vi har runt omkring oss. De ringer, skriver, kommer förbi och bara finns där för oss och för våra töser. Vad vore vi utan alla dessa människor som lyfter upp oss med all sin kärlek och omsorg. Jag tackar er, jag tackar dig från djupet av mitt hjärta för att just du finns i våra liv.

Kontraktet

Jag stänger dörren om oss. Hjälper töserna av med kläderna. Tänder ljusen i granen. Ställer fram diverse nya leksaker till mina små. Tar itu med vardagliga göromål såsom att hänga tvätt, plocka ur diskmaskinen, städa undan lite här och lite där. Försöker andas, försöker hålla mig sansad. Försöker att inte överväldigas av ångest. Försöker hålla gråten tillbaka. Men jag har panik, jag har ångest och jag är så fruktansvärt rädd.

Jag har lämnat min älskling på sjukhuset, igen. Det är juldagen och min älskling har så svåra smärtor att han knappt kan tala. Det är juldagen och han har för allas vår skull bitit ihop under hela julaftonen. Nu gick det inte längre. Nu tog krafterna slut. Jag har använt hans kontrakt för första gången. Ett kontrakt som gör att vi bara behöver ringa och säga -Nu kommer vi in. Han har ett kontrakt. Vi har använt oss av det för första gången. Han har ett kontrakt som är ämnat att förenkla. Han har ett kontrakt och jag avskyr det. Inte kontraktet men behovet av det. Jag skyr och räds tankarna det väcker.

Jag saknar honom. Jag vill ha honom här. Jag vill ha vårt liv tillbaka men mest av allt vill jag att han får sitt liv tillbaka. Att han får vakna utan smärtor. Att han får vakna och känna sig stark. Att han får vakna och bara må bra. Att han får vakna och allt är precis som det brukade vara. Jag vill att han skall få sitt liv tillbaka.

Julaftonsmorgon

Klockan ringer några korta signaler innan jag stänger av den.
Det är mörkt och lite kallt i rummet.
Jag smyger försiktigt upp och går en trappa ner.
Det är julaftons morgon och mycket som skall förberedas.
Hos oss kommer tomtenissarna natten mot julafton.
När töserna vaknar är gröten och pepparkakorna i öppna spisen uppätna. Äldsta tösens egengjorda önskelista borta. Det är fullt av klappar i julstrumporna.
Vi vet nu att nissarna har varit här.
Vi vet nu att tomten kommer i kväll.
För de rara, hjälpsamma tomtenissarna har ätit upp gröten och pepparkakorna, lämnat några klappar och tagit med sig önskelistan till jultomten.
Nu väntar vi med spänning och fröjdas under tiden över att vi alla är samlade denna julafton.
Det är en God, God Jul

Julens förberedelser

Töserna leker. Jag sitter här, vid datorn, och försöker reda ut det kaos som råder inom mig.
Vi borde klä granen, slå in klappar, förbereda maten till julafton, dricka glögg och sitta framför brasan och mysa. Istället ligger min älskling på akuten, töserna leker ovisa om det kaos som råder inom mig, i vårt liv.
Julens förberedelser har stannat upp. Jag hoppas att vi/jag kan återuppta dem snart. Jag hoppas och önskar av hela mitt hjärta att vi kan få en jul tillsammans... hemma.

De skapas av kärlek

Vissa dagar, vissa stunder är bra, jätte bra, fantastiska. Det har blivit allt fler sådana dagar och stunder. Men så plötsligt så överväldigas jag av panik, ångest och sorg. Det kan komma när som helst. När jag nattar barnen, när vi pysslar eller leker, när jag talar med någon eller bara ligger och försöker vila. Känslorna smyger sig inte på utan de kommer i en stor och ihållande våg. De sköljer över mig men försvinner inte utan stannar kvar och slår hårt, hårt. Jag vet inte hur jag tar mig igenom dessa tillfällen. Jag vet dock vad de skapas av. De skapas av ovishet. De skapas av kärlek. Av kärlek till min man, av kärlek till mina barn, av kärlek till min mor, min far, min syster, av kärlek till min älsklings vuxna barn, till hans mor. De skapas av kärleken till dem alla och den vishet vi har om ovsiheten som ligger i vår framtid.

Idag

En bra dag.
En dag fylld med skratt och närhet.
En dag som jag delat med några av de människor som berikar mitt liv och med de som jag älskar mest på denna jord.
En dag som många andra men ändå så speciell, för det är just en ny och egen dag.

Tillsammans

Jag älskar honom.
Jag älskar honom.
Jag älskar honom.
Jag VÄGRAR bli snuvad på vårt liv tillsammans.
Vi skall uppleva våra döttrars första skoldag.
Vi skall uppleva deras första kärlek och hjärtesorg.
Vi skall planera och ombesörja deras student.
Vi skall bli mormor och morfar.
Vi skall uppleva ålderns höst.
VI skall uppleva detta och mycket, mycket mer TILLSAMMANS!!

Rädslorna får inte ta över vårt liv

så har jag börjat träffa en kurator. Jag tror att jag behöver det. Om än vi lever med och talar om min älsklings sjukdom så talar vi ändock inte om den. Vi lever lite som i en bubbla. En bubbla skapad av oss själva, efter vår oskrivna regler, där vissa delar av vårt liv stängs ute. Farhågor och rädslor får inte ta sig in, ibland lyckas de dock men de stängs snabbt ute igen. Så går vi då på varsin kant och räds för vad livet möjligen kan bära med sig här näst. Varför delar vi inte dessa rädslor med varandra? Jag tror att det är i ett försök att hålla vårt liv så normalt som möjligt. Vi vill njuta av varandra, av våra barn, nära och kära utan att dessa rädslor närvarar. För på något vis så verkar vi tro eller åtmintine jag tro att delar vi dem, får de en plats i vårat gemensamma liv, så kanske de slukar oss. En rädsla för att rädslorna eventuellt äter upp den positiva inställningen vi försöker ha till detta. Små, otäcka, slukande monster som livnär sig på hopp och positivitet.

Så jag talar med kuratorn, jag talar om dessa rädslor och jag inser att jag måste bära dem själv. Instängda, undangömde i en väl försluten, enskild plats. För en positiv inställning får inte gå förlorad. Rädslorna får inte ta över vårt liv.

Så är det

Fann denna dikt av Siv Andersson (igen) på en väns blogg och kände att den, liksom den förra jag publicerade, passar så bra in i mitt liv. Så gör även några av hennes andra vilka berör min "ursprungs" familj. Det är näst intill skrämmande hur väl de stämmer för mig gällande mina tankar, mitt liv med mina nära. Hur jag och min syster delar så mycket. Hur vi söker få var dag att gå runt och hur fokus här nu läggs på mamma. Mamma, älskade mamma, så finns så mycket att ta fasta på även där. Hon har förändrats, sjukdomen har gjort det och den gör även att hon allt mer sällan ses för sitt sanna jag. Men hon är och förblir såsom dikten avslutas. Pappa han är nog än den som ger en trygg famn när någon varit stygg. Så har det varit, så kommer det alltid att vara. Han finns alltid där och utan hans stöd skulle nog livet med mammas sjukdom vara lite tyngre för mig och min syster. Min familj, min ursprungs familj, vad vore jag utan dem. Jag kan inte annat än hoppas att mina töser en dag kommer att inneha samma trygghet, närhet och känsla för sin mor, far och syster.


En syster
En syster är ett stöd
och en hjälpande hand.
Hon är bunden till dig
med ett kärleksfullt band.
Som lilla… eller stora…
är hon dig ganska lik.
Hon finns i många minnen
och hon gör din levnad rik.

Det känns tryggt att hon vet
varifrån du kom,
att hon ser vad du gör
och att hon bryr sig om.

Med henne kan du dela
både sorger och skratt…
En syster är en gåva
– en ovärderlig skatt.

En syster är en liten bit
av barndomen som
aldrig kan gå förlorad


En mor
En mor finns med från början
som källan till ditt liv.
Med kärleksfulla blickar
hon följer varje kliv.

Sen livets första måltid
har hon bjudit dig att smaka.
Hon ger dig av sin omsorg
utan krav att få tillbaka.

Hon tas så lätt för given
som lindring av besvär.
Och sällan blir hon tackad
och sedd för den hon är.

I livets alla skeden
förblir hon dock densamma...
Din alldeles unika
högt älskade mamma!


En far
När du var riktigt liten
och någon varit stygg,
så var hans stora famn
en plats där du blev trygg.

En far är nån som vet
att skydda sina nära.
Han vakar över dig
lång borta eller nära.

När lasset blir för tungt
och hotar att dig stjälpa,
så finns han där till hands
att stötta dig och hjälpa.

Som förebild han går
i livets långa trappa.
Och ingen är som han...
Han är din kära pappa!

underbara töser

en underbar tös som i fem års present önskar sig sin familj.
en underbar tös som så fort någon går ut genom dörren tultar fram till köksfönstret för att vinka.
två underbara töser som börjar och avslutar var dag med att busa så de kiknar av skratt.
våra töser.
lyckliga, lyckliga vi.

Beundran

Jag beundrar min man, min älskling. Jag beundrar honom för allt det han är, generös, omtänksam, kärleksfull, positiv, uppfinnigsrik, handlingskraftig osv osv i en oändlighet. Han gör mig till en bättre människa. Jag beundrar honom, jag älskar honom och har alltid gjort det. Jag visste när jag mötte hans blick. Tänk hur ett ögonblick kan förändra ens liv.

Han slutar aldrig att förundra mig.

Han står i duschen kvällen efter den andra cytostatika behandlingen. Töserna sover och jag sitter framför tv:n. Så hör jag hur han ropar glatt -Hjärtat, skynda dig och kom! Det är hår överallt. Han tappar sitt hår. Han tappar sitt hår och låter glad. Han tappar ditt hår och jag får panik. Men min älskling ser det positiva i de mesta av vad livet ger.... han gör mig till en bättre människa.